Jag har precis kommit underfull med det faktum att jag är precis vart jag ska vara i mitt liv!
USA är kämpigt, mer ofta än sällan - vilket sätter mig i prövningar då jag ibland bara vill kasta in handduken och ge upp. Men då kommer de stunderna när en ny människar stampar in i ditt liv och vänder det up side down.
Det händer mig då och då - mest hela tiden.
Amie på mitt jobb är en ny vän i vänskapskretsen, underbar männsika som med öppet hjärta bjöd in mig på påskmiddag med hennes man och hennes föräldrar, hon var också den tappra själ som tillbringade gårdagens kväll på sjukhuset med mig. Jag inser i stunder som denna varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör och varför jag är vart jag - för att jag älskar människor, jag älskar att möta människor som jag inte förr har mött - det är det jag älskar med USA, för här finns det så många olika typer av människor, det finns så många olika kategorier, alla människor du möter är så olika från människor du förut någonsin har mött.
På mitt jobb är vi som en familj, alla tycker om varandra, alla är på vänskaplig fot och vi alla är completely different - which I LOVE! Hur människor här må vara fake till en början, men fake må vara bättre ibland än människor som ständingt står och väger på en enda fot och är ständigt på sin vakt. för det erbjuder också acceptence, för det som skiljer sig från vad som är "vanligt" - jag vill inte vara som alla andra, I wanna be me.
Det är en ständig påfrästelse och det skadar mig ofta, men i slutändan så vinner jag alltid och jag vinner alltid så mkt mer än vad jag någonsin har förlorad - that's why I love it, det är anledningen till att jag håller ut och stannar.. Mamma såg det när hon var här, aldrig förr har jag kämpat så hårt, aldrig förr har jag varit mig själv mer, aldrig någonsin har jag haft någonting som jag bryr mig så mkt om - ett liv som jag har byggt upp, all by myself. Längtar efter att ewa kommer hit och få se, med egna ögon uppleva mitt liv här - för det är ett liv som skiljer sig från allt annat.. det är ett liv som jag brinner för, jag känner mig inte rastlös, jag känner mig inte panikslagen, jag känner inte att jag längtar bort.. jag antar att jag hör hemma.. hur konstigt det än må vara att höra mig säga det, för aldrig trodde folk att jag skulle bli den människan som står för mitt liv precis som det är, jag har alltid velat mer. Jag har gillat iden på många typer av liv jag har levat, men jag har aldrig kännt mig själv komma i fatt med iden, jag har alltid velat mer.
Jag har också träffat en anning människa, också på jobbet, en människa jag vill veta mer om, en människa som jag vet vill veta mer om mig - kanske kan det bli en start på en annan saga? En sak är säker, jag har aldrig kännt som nu. Attraktionen mellan oss är någonting barnen i skolan känner av, dom skrattar, retas och frågar - why are you blushing miss emelie? hur svarar man då? jag tar den enkla vägen, I'M NOT, go back coloring your flower!

When it all comes down to one person, it comes down to yourself and that very own person that you're ment to be. Jag fick en fråga, ett ultimatium, ett förslag, kalla det whatever - slutsvaret på frågan var med korta ord bygda i en mening, ge upp den du är. Det var aldrig så menat, det var aldrig viljan, men det var så jag kände, jag kunde aldrig fylla upp vad personen i frågan ville och inte ge upp mig själv och mitt liv som jag har här. Hade känslan varit 100, då hade det inte varit en fråga, så jag antar att beslutet taget var det rätta att ta - jag har ingen ånger.
Jag har mig själv och jag är trygg i vad jag själv har skapat - så vad betyder mer? ingenting. Det är vart vi alla strävar, vi alla kommer dit på olika vägar, men vi alla söker samma destination även om destinationen är olika förr oss alla. Vi vill skapa ett liv som vi kan leva utan att sakna, utan att vilja, utan att söka efter annat - en känsla av frid och tillit till oss själva.

Löven är fullt utslagna, blommorna blommar rosa och lila, dofterna från förr gör sig påminda och jag påminner mig själv om hur jag har jag kommit med mig själv, vilken annorlunda människa jag är nu i jämförelse med den människa jag var för ett år sedan eller två eller tre. Allt vi går igenom i livet, allt vi blir utsatta för leder oss precis till den ståndpunkt vi står i, idag.

Våren är kommen, allt blommar och så gör även vi - det är en underbar känsla varje gång allt blommar på nytt, en känsla av nystart - kanske kan det vara annorlunda the second time around, vi får alltid nya chanser då vi skapar våra chanser ourself - om du vill genomgå förändring, it's all up to you!

Jag saknar mina vänner, ewa, malin, elin, karin, charlie, callert, ringh, fredrik, hedvig - ni står mig nära även om jag är långt borta. Men trots saknad så står jag percis vart jag ska vara, här och nu, men nya, underbara själar i mitt liv. Japp, jag har förändrats, mycket, men grunden står kvar - jag är densamma. Nervöst må det dock vara att ewa kommer, tänk om jag har förändrats för mycket? så här länge har vi aldrig varit ifrån varandra, men varje gång vi pratar, så är vi fortfarande lika nära.. jag antar att det är vad äkta vänskap handlar om. Samma med malin och charlie, som  jag inte träffade på ett år då dom var ute i världen och strävade efter deras egen sanning när jag var hemma och firade julen 07. när sommaren kom så var det allt detsamma även om alla 3 hade förändrats mer än någonsin möjligt.

love change, embrace it - don't be scared, it's all for the best!

Love,
EM.