Paniken har lagt sig, rädslan är borta.
Huset är levande igen då Poppy och vår nya roommate som jag redan har glömt namnet på har kommit tillbaka, nu fattas bara frapp och Jinah innan husets alla medlemmar är samlade för husmöte på söndag.

Känner mig trött, utmattad och nedtryggt.
Jag mig sliten och ledsen - begrundat. Ledsamheten sitter djupare än vanligt, sitter djupare än någonting jag förut har kännt.. Det är en obehaglig känsla att bli ifråntagen friheten mot ens vilja, det var som att sitta i fängelse för någonting man inte gjort, om endast för 10 timmar - jag får inte ur det ur mina tankar, handfängsel, blodprover och frihetsberövande.

Advokat har pratats med, det finns medel att gå vidare med och det är det som jag för tillfället funderar på om jag vill göra.
Familjen har ännu inte blivit kontaktad - jag vet inte vad jag ska säga.

Jag känner mig ensam, för jag kan inte förklara vad jag känner - jag känner mig ensam för att jag kan inte prata, för jag har inte ord för det jag känner.. jag är utmattad och jag är nere, men jag vet att det går över. Det är väl en upplevelse i sig, en upplevelse jag överlever och kommer att kunna gå vidare ifrån - inte glömma, men gå vidare ifrån.
Jag förstår om det känns som om jag överdriver för vissa av er läsare.
Men känslan var så skrämmande, jag blev så rädd, fick verklighetens spark i ansiktet.. Hur lätt systemet kan screw you over, hur ingen lyssnar på dig - vilken makt alla översittare i landet i amerika har. Från och med denna dag, så sköter jag, från och med denna dag - så gör jag aldrig mer någonting dumt, inte här.
Tänk att vara på fel plats vid fel tillfälle, det vill jag inte ens tänka på.
maktlös - det är känslan, där har vi ordet - det sammanfattar ganska bra.

Imorgon är det fredag och det blir en vit helg - det har ni mitt ord på.
På måndag börjar skolan.
livet sätter igång.
livet går vidare.
livet har framtid - jag har framtid.

jag längtar till lucia.

Love, em.