-- Två dagar innan avfärden och packning med ewiesen är i fullfart.
Jag inser nu att jag för det första bara har använt hälften av kläderna jag tog med mig, köpt för mycket vilket minimerat min semesterkassa avsevärt, nu värkar det också som om det tjockat till sig så pass i väskorna att semesterkassan på torsdag når sin sista spärr i överviktkostnad för bagaget. Men har jag tur, lite god hjälp och massa vilja så får jag igen väskorna på torsdag med det mesta av det jag skulle vilja få med mig till staterna igen.

Dock när packningen delades upp i storbagage och handbagage insåg jag snabbt att pass och visum var bortom all synvinkel. Vad nu? flashback. När jag och Malin skulle till USA för 5 år sedan så insåg jag dagen innan att mitt pass var borta, inte dagen innan heller - utan kvällen innan. En surig tant fick öppna polishuset i västerås och pappa fick punga ut 1400 kronor - jag blev ett provisoriskt pass rikare.
Nu är det dock skillnad, försvinner visumet så är det inte en chans i helvetet att jag får åka tillbaka på torsdag. Då ska det till ambassaden och jävlas innan jag får passet hemskickat med visumet isatt i, vilket inte skulle ske med ett provisoriskt pass. Så mer eller mindre skulle det ta över en vecka innan jag skulle kunna bege mig till staterna.
Dock så återfann jag det och paniken lade sig och jag påminde mig själv om att jag måste, måste vara mer försiktig med mina saker.

Idag har mötena avlöst varandra.
Tröttheten sliter nu sönder varje del av min kropp, det ska bli väldigt skönt att snart få sova.
Imorgon är det heldag med ewa, ledsamhet är förnamnet - det känns jobbigt att åka.
Sen blir det utgång för hela slanten, ett glädjeämne som taggas inför. Elenor blir 18, systrarna lindgren ska för första gången köra stenhårt med staden..

Det är vedmodigt nu..
love, em.