Jag har en tro, en kristen tro - en tro som för mig är svår att definera. Jag är en troende kristen, inte bara en ovetande kvinna i mina unga 20 som döpts in i kristendomen utan bättre vetskap och utan en röst att frånsäga tron. Jag förnyade denna tro som 14/15 åring, det var här jag utvecklade min tro. Jag har lärt mig att religion är privat och läran om den, öppen för alla. Men av alla religösa människor i världen så finns det ingen som tolkar bibelns ord på ett och samma vis, vi är alla olika med olika erfaranheter och förmågor. Jag lärde mig utav prästen som jobbar i kyrkan i västerfärnebo, vad guds vilja var och jesus ord - jag tog in detta och gav det min tolkning. En gud som älskar oss alla, en tro som är öppen för var och en av oss, att tolka efter egen förmåga - det var så jag blev lärd och det är så jag bär min tro. Jag tror på orden, på meningen och på historien - för er som inte har läst bibeln rekomenderar jag starkt att göra just detta, bättre skönlitteratur för er som inte är troende finns inte att köpa för pengar.
Jag lever ett fritt liv, går inte i kyrkan, ber inte och tackar inte för maten innan jag sätter gaffeln till munnen, jag har sex för äktenskap (förlåt familjemedlemmar som läser detta), jag frossar mat när jag känner för det, jag bråkar med mina föräldrar, jag fastar inte, jag tror inte på äktenskapet, (hoppas - ja. Men jag är realist, därför faller tron, då mina föräldrar som en gång var så kära kunde falle ur äktenskapets mönster, då är det svårt att tro). Så hur kan jag vara kristen, som går emot allt som någonsin har blivit sagt innom en kyrkas väggar? Kyrkan pratar också om mänskligheten, tron är människans och vi är mänskliga - vi lever mänskliga liv. En tro är inte vad du visar upp för omvärlden, en tro är inte någonting du behöver bevisa - en tro är en styrka, en tro är din egen, en tro är en ro innom dig själv.
DÄRFÖR..
Blir jag nätter som denna upprörd, när jag ligger i min säng och sappar genom kanalerna och stannar upp på en av många kristen ägna kanaler, som dag ut och dag in visar sändningar från kyrkor i globens storlek - då menar jag inte kyrkor som vita torn och underbara gravplatser som hemma i nordens skönor, nej då pratas det hus i märkliga designer som är gedigna på som globen i sthlm.. Där en översminkad man nu står på scenen och sprider guds ord, han är guds man och människor som jag är obotliga syndare, han skriker, människor hyllar, gråter så dom skakar när dom känner tryckets av hans ord, en lättnad över att känna guds närvaro, en lättnad över att kampen många har kämpat genom snart är över när frälsningen kommer från ovan..
Dom är kristna, precis som jag. Dom delar den samma tro som mig själv. Vi följer samma bibelord. Men vi är ändå så olika, i sverige kallas det sekt, livets ord e. dylikt - här är det denna sanna kristna andan.
Det är läskigt och det är obehagligt och jag har svårt att förstå hur detta kan kallas tro - precis som jag vet att min vän tillexempel, Megan, har svårt att förstå att jag som har sex, svär och bråkar med mina föräldrar kan kalla mig kristen..
varje dag, så stöter jag på dessa krockar, dessa krockar som man möter när kulturer från olika håll möts - kulturkrock. samma krock som megan nu upplever som student uppe i sundsvall...

nog får jag skotta kol i evigheter för detta inlägg.
men å andra sidan, i min tro, så är gud en förlåtande sådan och är han inte det, ja då får jag problem den dagen döden knackar på dörren och säger att det är dags att gå. Men hades kanske också är en skön snubbe med brinnande hår.


love,em.