Idag vandra jag till campus med gråten i halsen - löpandet fungerar inte längre och bekymmer och problem hopar sig i bakgrunder och kommer tillslut ifatt, vare sig man vill eller inte. Olösa ting som måste lösas, panik som inte fått sitt utlopp, tårar som inte fått rinna, känslor som inte blivit uttryckta, vemod som inte har fått kännas vid och hela allt;et, the big picture. Allt kom ifatt, under det 20 minuter det tog mig att låsa min ytterdörr tills jag vandrade in i mitt klassrum kom allt i fatt, jag vandrade frammåt även om jag drogs bakåt av en ettrig vilja, som en 4 åring som sitter och kastar sand och skriker "titta på mig, titta på mig". Det går inte att fly längre.

Min bästa vän i världen är som vi alla vet Ewa Henriksson, the one and only - min klippa i stormen och allt där till. Nog fick vi en rivstart i vårat vänskapsförhållande men det var också så vår vänskap var byggd, tillit och evigt "finnas där för varandra" nog är det tur i turen att vi båda ger varandra energi så vi båda orkar vara där för varandra, men det är så det fungerar med oss, what goes around comes around. Ibland mår jag dåligt, då finns hon där med kanel gifflar och sex and the city och ibland är det tvärtom. Nog har det stormat lite mer runt mig senaste tiden då mitt dåliga omdöme aldrig slutar överaska,men aldrig någonsin har jag fått känslan att hon inte finns där för mig för att hon har för mkt som pågår i hennes liv, precis som jag aldrig har sagt, nej ewa, jag kan inte vara en bra vän nu, för bla bla går igenom jätte mkt själv nu eller den personen behöver min hjälp nu.. hon är som en syster - vi gör allt för varandra och vi hjälper varandra igenom det mesta.
Det är bra att ha en bästa kompis som denne, men också svårt när det gäller att träffa nya människor. standarna är höga för att finnas med i min inre cirkel.

Sen jag kom tillbaka har det varit kaos i min kompiskrets, två av mina bästa vänner började dejta, vilket måste låta bra för er? förutom att det är två tjejer, varav den ena brukade gilla det motsatta könet och inte det egna.. inga problem, eller hur? absolut inte. Men, det blev tumullt i kompisgänget när det kom ut och det blev ny karaktär, vi alla var tvugna att finna vår nya plats. Jag som nu förlorat båda mina bästa vänner här till varandra, fick acceptera att inte längre vara automatisk shotgun i någon av bilarna och tacka ja till baksätet och förlora kontrollen över radion - men visst är jag glad för deras skull. En ny individ i vår grupp, eller ska vi säga nygammal, har precis gjort slut med sin sambo och flyttat hit, och är därför med i vår inre cirkel nu mera, hon fick reda på igår att hennes ex var otrogen mot henne en gång i hennes förhållande och behöver därför nu stöd och bearbetning, en annan individ lever ett dubbelliv, han lever the american dream och önskar sig fru och barn men möter okända män för en sväng om i det fria - men hävdar sig fortfarande att han inte är lagd åt det hållet, vilket är en enorm stress för honom och han är allmänt deprimerad av detta. En annan individ känner sig allmänt utlämnad och ensam, känner sig allmänt trött på läget och längre efter en livskamrat som kan få hans livsenergi till en annan nivå. Här sitter jag - den starka av oss alla - den som alla glömmer bort och tänker, hon klarar sig själv. Mitt ex förnedrade mig i 10 månader, han bodde hos mig, utnjyttjade mig, bedrog mig, tröck ner mig, snodde från mig - sen försvann han - det var ett bra försvinnande men lämnade ett tomrum, en känsla av - vad gjorde jag för fel? hur kunde det hända mig? allt jag behöver är mina vänner, som kan ligga här i min stora säng, kolla på sex and the city och bara lyssna.. jag behöver få prata av mig, jag behöver få känna att dom finns där för mig.. men nej, dom har för mkt med sitt - dramat har inget slut och jag klarar mig ju själv... i samma stund som jag finns där för dom 500% och ger av all den energi som under åren blivit lagrad.. det börjar ta slut nu, föråden börjar sina och jag ligger på noll... jag har väntat, försökt ha tålamod.. Men jag orkar inte längre, jag orkar inte vara stark.
Jag har precis insett vad jag har varit med om de senaste 10 månaderna av mitt liv, vad det har gjort med mig som människa - jag kan inte, jag kommer inte, det finns inte en chans att jag nu kan hjälpa eller lyssna på någon annan.. det har gått månader nu och jag är trött på läget. Jag behöver också en axel att luta mig emot när det blåser och jag är förbannat trött på att bli taget förgivet - she's strong, she's okay. well, news flash! I'm not!

Nu fokuserar jag mig på skolan och jag träningen - allt annat får vänta.. varför? för att jag inte har någon energi att deala med det, jag har gett all den energi till alla andra och nu sitter jag här med noll i besparing och kan inte ta tag i mig själv och ingen annan kan göra det heller. tänk att det kan vara så svårt att vara en bra vän ibland och det är inte ironiskt.. för det är så, det är svårt att vara en bra vän ibland.. det suger bara att alla ska ha svårt för det på samma gång. Det är därför det kommer så lätt att finnas där för andra och jag vet att även om energin nu är på noll, nästa telefonsamtal kommer jag fortfarande svara och med samma stämma försäkra om bättre tider.. för karma min vän, slår alltid tillbaka.. jag lärde mig så ung att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, bli inte en dålig vän för att någon annan är det, var en ledare inte en härmapa.

Det är nog i tider som denna som jag inser vilken lycka det är att han en vän som jag har i Ewa - och jag inser hur svårt det måste vara för människor som inte har en Ewa i deras liv. Som alla här, som är ihopsjukna i megadrama som egentligen inte är värre än inget - men alla har sina egna gränser för vad problem är och jag antar att jag är stark och jag antar att jag fixar det ett tag till - enbart för att jag vet, allt löser sig tillslut och för jag har ju en Ewa.

Det är inte svårt att vara en bra vän för mig, att alltid vara där när någon behöver mig - det är däremot svårare att vara bra mot mig själv, att lyssna till vad jag behöver.. men är det inte därför man har vänner?

love, em.