Efter att för första gången på länge få tid och ro att sätta mig ner med mina nära och käras bloggar och uppdatera vad jag missat sen sisten  - det har varit prat om resor, resor som gjorts, resor som vill göras och resor som nu utförs. Elin skrev om flytt, malin har nyss flyttat och drog dit vinden drog henne och hennes kära magnus, charlie är nog väg väster ut han också och ewa ska snart börja studera på annan ort, Hedvig for till Australien för arbetskraft i 8 månader osv - jag tror vi kan säga att det är inne att vara på flygande fot, att vidga sina vyer som elin utryckte sig väl, leva livet och låta livet hända.
Jag insåg när jag läste alla dessa bloggar att jag avundas denna styrka att ta sitt pick och pack och dra, bara sådär - att inte förundras vad man missar på vägen eller vad man missar om man inte stannar kvar där allting händer, men då är ju frågan, allting händer ju överallt, det gäller bara att finna intresset i de nya händelserna..
Nu förundras nog vissa av er läsare och tänker, "har hon slagit sig i huvudet, det finns väl ingen som har flängt omkring så mycket som du har gjort!" och visst må det vara sant, men det är inte samma sak!
Elin har bott i samma hus, bott i samma stad och sen så väljer hon att flytta till västerås där hon bygger upp någonting nytt - härligheter, hon vågar bryta upp igen och testa på någonting nytt. Malin har bott i salbohed/västerfärnebo hela hennes liv innan hon gav sig ut i världen för att vandra på kinesiska muren och hoppa bland färgglada fiskar, hedvig har bott i samma hus i sala tills hon började högskolan i kalmar, där hon bodde i samma lägenheten i 3 år innan hon satte sig på ett plan för att bo i ett litet student rum i australien, ewa har bott i västerås hela hennes liv, förutom de månaderna hon färdades i asiens tropiska värme och för att nu innom ett år flytta till en ny stad för att få bredare vidder av världen och allt det har att erbjuda..
Jag avundas detta mod och förundras om jag någonsin kommer att ha det - om det hade varit omvänt, hade jag farit som dessa individider? eller hade jag bekvämt satt mig ner och börja jobba, skaffa familj, hus och allt i rätt ordning?

För det är inte samma sak med mig - jag är från en zigenar familj.
Förlåt min älskade familj - jag menar inte så illa som det låter, men det är sant. Jag är en sann tvilling själ och har med hjälp av min familj rastlöst blod i mina ådror. När jag var liten, så flyttade vi åt höger och vänster, upp och ner, renoverade hus och bodde i husvagn när detta gjordes för att sen sälja när det stod klart för allmänheten. Vi flyttade till norge och rotade oss där lagomt tills det var dags att packa lådor och åka hem igen. När folk frågar mig nu, tycker du inte att det är jobbigt att packa och flytta hela tiden? jo klart som fan det är, men å andra sidan, jag är van.
Att åka på husvisning var familjen lindgrens favorit hobby - vi såg hundratals!
Vi var påväg till sundsvall, vi var påväg till östersund och vi var påväg till americat.
När gymnasiet kom så var det inte min egen vilja, det var min egen intution som drog mig till andra städer och så har det varit sedan dess. Jag är rotlös, rastlös och jag trivs bra med det - för nuet. Hem är där hjärtat finns och just nu, är det här.
Norge hemma? västerås hemma? västerfärnebo hemma? sala hemma? det är svårt att svara på, jag har flängt omkring för mycket, det sitter i blodet.
Jag är glad över att mina föräldrar flängde omkring som dom gjorde, jag är glad att deras rastlöshet har satt sina spår i mig.. på så vis blir det aldrig jobbigt att flytta, på så vis så finns ingen rädsla som säger till mig, tänk om det inte blir bra.. för det blir alltid bra, man skapar alltid nya liv.
Och med alla de gånger jag har dragit mig själv upp ur rötterna för att lämna och börja om igen - så har jag alltid fått med mig underbara minnen, erfarenheter och vänner för livet. Malin och jag har inte bott i närheten av varandra sen jag gick i 9an, det är 6,5 år sedan, jag och karin har inte bott i närheten av varandra på 8 år, hedvig och jag har inte bott i närheten av varandra på 8 år, jag, ewa, elin, amanda, elin, martha m,m har inte bott i närheten av varandra sen jag flyttade till oslo för över 2 år sedan.. livet går vidare men sann vänskap finns kvar..

därför beundrar jag dessa människor, för att dom vågar släppa taget och uppleva.
det är inte det minsta fantastiskt med vad jag har gjort eller beundransvärt - det liggr i min natur, det finns i mitt blod - det är ingenting modigt i det, det är att följa sina instinkter.. modigt av mig vore att slå mig ner, inreda en lägenhet, invistera i en dyr soffa, skaffa en riktig karl med en volvo, köpa hund och få en stadig inkomst varje månad.. det vore jätte modigt av mig och det skrämmer skiten ur mig och är någonting som jag inte är redo att göra.. tänk att gå till jobbet varje morgon, tänk att få pengar varje månad.. skit läskigt! låst! instängt! jag är en jäkla tattare, lever för stunden och hoppas på att en dag så blir jag fastlås och kan leva ett riktigt liv.. om någonsin.. för just nu, trivs jag bra som det är - det är ett jävla liv att leva och inte för alla - men det är mitt och någonting som jag har skapat för mig själv, trots allt gnällade omkring mig. Föräldrar som tycker ansvar är viktigt, människor som tycker jag flänger omkring, vänner som tror att det inte blir nått av mig.. so what? jag lever livet och jag är uppfyller det viktigaste av alla mina ansvarstagande  - jag gör mig själv förbannat lycklig ganska ofta och jag lever livet till den gräns jag kan och ser varje chans på äventyr jag får och hoppar innan jag kollar djupet!
vågar man inte så vinner man ingenting - därför hyllar jag mina vänner som vågar och jag lovar, världen här ute där tryggheten inte längre existerar är skrämmande som fan, men jävligt härlig - så till er andra, våga, känn att ni lever!

love, em.