EM

Jag kan inte blogga när jag mår så här.

Jag är arg, ledsen och besviken.

Allt jag har att säga är att livet är för kort och man ska leva varje dag som om det vore den sista. Stör dig aldrig på saker som du inte kan göra någonting åt.

Det gäller bara för mig, just nu, att komma tillbaka in i min egen tankegång och inte tappad allt jag har byggt upp.
It's layed-back ma.
Not the uptight way.

Jag önskar bara att människor kunda sluta bete sig som uppstoppade hösäckar.
Om du tar åt dig av denna mening, så borde du kanske ransaka dig själv - för har jag inte nämt någonting så är det inte dig jag antyder. Om du inte tar åt dig och vet att du står med ryggen fri - så vet du vad? trippa vidare med det där underbara leendet i vetskap om att du har världen på din sida idag.

moral och känsla? vart försvann det?
Vad har hänt med oss sedan vi trampade ur sandlådan? vi har fått visakort, lite för mycket ryggrad och stoltheten trycker som nålar i arslet..

släpp loss, det måste vara tröttsamt att hålla den där fasaden uppe. Låt livet leva och lev det med det istället för att kontrollera varje liten sekund - du missar impulsiviteten.. och det är den som får livet att gå i bergodalbana och det är så livet är skapat att leva.. annars vore vi alla bra en hög visakort ägare på prozac, utan känslor och utan medkänsla.

Helg på ingång imorgon.
Jag ser fram emot.
Provet på lördag kan suga min vänstra, men ibland så är ett måste ett måste hur impulsiv man än må vara.
Sen blir det stockholms bakgator med min bästa, fia och hennes bror - kanske kan jag även flirta med mig hedvig ut på en vänstersväng? tåls att undersöka.

love, ems.