svarte Petter.
Ibland vet jag att man blir halvt som halvt chockad när man läser min blogg av ärligheten som flöder ut över tangentbordet även om tankarna och funderingar inte har varit all that deep latley, men bara för att tanke verksamheten på blogget legat på is så har den inte gjort det mellan öronen. tankarna flyter på och ibland till det sämre..
Jag har funderar på tabu.
Tabu.. vissa tankar och funderingar som man har, som alla har, jag menar, jag har dom så då borde alla andra eller iaf ganska många andra också gå runt och vandra med samma tankar.. men det är dom typ av tankarna som man inte pratar om.. inte med andra i alla fall.
Men nu tänker jag faktiskt slänga ut sådan tabubelagd tanke på bloggen, så får det kind of bära eller brista.
Det stör mig något så alldeles otroligt, så det blir ett måste utan direkt eftertanke.
Jag är om en månad 21 år gammal men har fortfarande tankeverksamhet som en 5 åring genom varven. Minns du när man var sådär pytte liten och hade en bästa kompis, som blev kompis med någon annan, eller hur när du blev äldre var en i ett gäng, varav din bästa kompis, plötsligt bra kompis med en annan kompis, hur utanför man kunde känna sig och hur svårt det var att få bort känslan som man egentligen inte hade rätt att ha.
Jag är alltså snart 21 år gammal - vilket innebär att jag borde vara teoretiskt vuxen nu, men det är jag inte. Jag är fortfarande svartsjuk när det kommer till sådana saker och jag hatar det. Känslan av att två kompisar blir bättre och bättre kompisar och du känner att du glider ifrån båda två eller i alla fall den ena eller kanske ingen egentligen men så finns tanken där att deras vänskap kanske blir starkare än er.
- tankar som man inte borde ha efter 7 års ålder, men som fortfarande gör sig påmind ibland när någon försöker "stjäla" din person. Osäkerhet? Nej, inte direkt - men vissa saker kan du inte påverka, du borde inte ens försöka om du inte vill filtrera med dåligheter, det är den känslan av att du kan inte påverka som får klumpen i magen att växa till en svartsjuk känsla,.. känslan som säger "du är ju min bästis" och faktiskt använda det uttrycket i känslan utan att säga det högt.
Nej jag känner det inte varje dag och jag bryr mig inte lika mkt som tårarna avgjorde när jag var 5, men det svider till ibland och det irriterar ibland, vilket kanske mer låter som en sexuellt överförbar sjukdom, men detta är själen jag pratar om, en känsla som jag frågar mig själv, kommer den någonsin försvinna?
Och varför är det så att vi alltid drar med oss de "sämre" egenskaperna barn erhåller, som elakheter, svartsjuka och dåligt omdöme? Istället för allt det där toppen som barn erhåller som egenskaper, som kreativitet, jag måste idag öva varje dag för att hålla igång verksamheten mellan öronen och inte lite helt på skolmaterial, när man var liten jadu, där hittade man låtsas världar varje dag, oskuldheten och tron om att allt är vackert och bra, känslan av att grymmaste bekymret i världen är monstret bert under din säng. Där man kunde roa sig utan minsta redskap.. där en 20a var rikedommen själv.. när man kunde leka och smutsa ner sig utan att människor tror att du är en luffare.. Nej de bra egenskaperna tvättar samhället av oss när vi växer upp, det sämre egenskaperna hjälper oss att överleva när vi växer in i samhällets tuffare och lite hårdare värld.
Bästis eller ej, vän eller fiende, pojkvän eller flickvän - relationer kommer alltid att vara svåra.
Jag har en bästis (för att tillåta mig själv använda det ordet) som jag förlitar mitt liv till, varav jag vet att hon gör detsamma, jag vet att vår vänskap är någonting alldeles speciellt, jag vet att vi är alltid vi - det betyder dock inte att svarte petter ibland hoppar in i bilden - och vet ni vad? det suger och just nu, hatar jag att inte vara en del av mina vänners liv där hemma och jag hatar att deras liv fortsätter utan mig och jag hatar att mitt liv fortsätter utan dom och ajg hatar att vi inte alls har del av varandras liv - det känns som om jag missar allt och det känns som att mitt liv doesn't make sense without them, dom är det viktigaste jag har och det är riktigt svårt att vara så här långt borta.
Självklart så vill jag inte att dom ska stanna upp deras liv och inte ha kul och göra saker när jag är borta.. men det betyder inte att jag inte blir avis när dom har kul utan mig eller att jag saknar dom jävligt mkt när jag gör saker här utan dom, saker med människor som många av dem aldrig kommer träffa...
Det är en sådan märklig situationen - barnet i mig tycker att det är ganska jobbigt, vuxna jag ignorerar det, för vet ni vad? vuxna människor bryr sig inte om sånt där, vuxna människor har inte bästisar och vuxna människor beter sig inte som barn, någonsin, iallafall inte så andra människor ser,hör eller förstår.
är det inte så?
Var det lättare? Eller är det lättare? Var det svårare eller är det svårare?
vad skiljer oss egentligen åt? barndomen är väl ändå alltid en del av oss? så varför är det så tabubelagt att han känslor som jag tidigare beskrev?
För det är meningen att man ska växa upp och lämna allt barnsligt beteende bakom sig??
Jag får väl säga att jag är barnslig då.
Så får jag helt enkelt stå för det. Jag slänger tabun i väggen och skriker ut.
JAG HAR BARNASINNE KVAR, så handlar det väl bara om att fiska upp dom där bra egenskaperna barn har också.....
Love.
