3,5 vecka kvar - längtar mer än någonsin.
Samtidigt som ångesten hopar sig och frågetecken växer starkare än någonsin..
Det är så mkt att lämna, så mkt ångest och saknad att vänta..
Jag vet att beslutet är rätt.. jag vet, att jag inte kan gå tillbaka, jag vet att jag måste gå vidare.. Men det är det svåraste jag någonsin kommer att vara tvungen att göra.. Jag älskar honom av hela mitt hjärta.. men jag är ung och jag vet attj ag kommer över det.. Eller gör jag det? kommer över det kanske jag aldrig gör, men jag kommer garanterat klara av att gå vidare någongång i framtiden.. Kanske är jag helt enkelt inte menad att ha en pojkvän.. kanske är jag en utav dom där eviga singlarna där ute, som helt enkelt inte kan hitta rätt i röran, som aldrig kommer hitta the special someone, som man vill dela allt det där viktiga i livet med..
Livet har inte alltid ett lycklig slut, eller har de det? Jag vet inte - jag vet varken ut eller in.. ingen stress åt frågan, för saken är denna, jag måste låta livet gå vidare.. måste våga leva igen, men bara jag kan ta beslutet om kärlek ska få vara en faktor i framtiden eller inte.. orkar jag någonsin riskera att bli så här sårad igen? vågar jag ta mig in i ett förhållande där tillit aldrig kommer finnas, för hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen? när jag gång på gång trampar snett och går i fällan för dåligt omdöme?
De svåraste veckorna i mitt as far as I know it - det svåraste veckorna att härda ut.. Men har jag gått igenom allt annat i livet, som på en dans på rosor med jävligt svåra steg, så kan jag nog snava mig igenom det här också..

men ångesten är där.. varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar alla timmar därimellan.. jag är sårad i varje själs-sömnad jag har, jag är skrämd för människor och vad människor kan göra mot varandra utan att blinka till av ångest eller medkänsla.. Jag är livrädd för att någonsin trilla dit igen.. Jag är med allt som har hänt, förändrad och jag vet inte om jag någonsin kommer stampa upp på toppen som den tjej jag en gång var igen.. någonting har slutits innom mig och jag vet inte om jag någonsin kan öpnna det för någon igen, för någon annan eller för mig själv..

Det gör ont, det gör så fruktansvärt jävla ont.. brustet hjärta har varit ett uttryck för mig, utan någon direkt mening.. Men just nu, så känner jag verkligen hur allt innom mig rasar ihop, mer och mer för var dag som går.. det finns inget stopp, det vänder inte, det blir inte bättre..
Det gör så jävla ont - så fruktansvärt jävla ont..

Vi hade det så jävla bra, jag älskar dig så jävla mkt, du var det bästa i världen.. hur i helvete kunde du göra så här mot mig?
Nu är det säng.. Imorgon väntar världen med höga förväntningar, skolan ska avklaras, gymmet ska svettas ner och människor ska le's mot och pratas med..

Jag tycker bara att det är så jävla orättvist.. varför jag? varför händer det alltid mig.. vad i helvete har jag någonsin gjort för ont för att förtjäna sånt här..

godnatt..