Sluttentorna är över.
Stressen har lagt sig och lugnet sveper över.
3 månader har gått sen jag lämnade sverige efter 2 underbara veckor hemma med nära och kära.
3 månader igen återstår innan jag ser dem igen.
Innom mig känns det just nu som om allt är i uppror - hemlängtan suger sig fast när tiden räcker till för tankar och funderingar utöver det vanliga - hemlängtan - vilket begrepp?

Vad är det jag längtar efter? varför denna klump i magen? varför denna eviga känsla av att ge upp allt, kasta loss, åka hem och vara kär i allt där hemma istället för att kastas fram och tillbaka i en thunderstorm på andra sidan atlanten, är jag lycklig? Nog är jag så, men vad är begreppet lycklig? vad betyder det? egentligen..

Jag längtar efter sommaren, jag längtar efter förra året - varför har jag inga svar på, det är bara en känsla, som gnager sig fast som hos ett barn med förkylning.. Att gå till jobbet, längta efter helgen, kasta loss utan bekymmer om omvärlden när fredags klockan stannar på 4. Luncher i city, med bästaste vänner, nattpromenader och häng i parken.. Middag varje kväll hos Elin, mysa i soffan framför dålig TV..
Oändliga utgångar med skvaller därefter, kärleksdrama - men endå inte? allt var ytligt, allt var lätt - det bara flöt på, ingenting gav större effekt, ingenting satte starkare spår.. dumt småstadsdrama som nu i efterhand känns så lätt, känns så underbart, känns så viktigt - hans X, hennes vänner, han, hans vänner - mina vänner och alltid jag. Drama, med stort D, slut med litet s, som aldrig riktigt tog slut - virvelvindar som kastade mig fram och tillbaka, men ingenting hade större effekt.. ingenting var på riktigt.. det var som om jag befann mig i ett vakum, ett vakum, ett tidsrum mella då och nu - ett tidsrum mellan min förflutna och min nutid.. en tidsrum som aldrig någonsin hur mkt jag kämpade och försökte kunde bli på riktigt.. det var sommarens förtrollning över det hela, sommarförtrollning som skulle komma till sitt slut... jag var lycklig, för jag oroade mig - jag visste att när hösten kommer så åker jag..

Jag saknar bakispizzan på amore och söndagshäng med på tok för mkt godis och bullar i Elins extremt stora säng, där prat om helgen var oundvikligt, historier om tidigare erövningar och oroligheter om flörtar och känslor. stöd när skammen låg på och en partner in crime när skrattet flödade..
Jag saknar vänner som känner mig så väl så att dom itne dömer mig, jag saknar vänner som vet varför jag är som jag är - som känner till historien som har skapat min nutid, som känner människor i mitt förflutna som påverkar mitt val av människor i min nutid och framtid..

Listan kan bli lång, lång och ännu längre.. för allt jag saknar är någonting som jag inte har här, det är mitt liv som jag hade då och där.. det var lätt, det var bra, det var roligt och det var händelserikt på ett ytligt och ett förbannat sätt, men det var så förbannat, förbannat bra - för det var ju jag - du, ni och ja - stor del av oss..

Jag ser över mitt liv som det återspeglas nu - hur gärna jag vill kasta mig bakåt, skrika och gråta och jag längtar, längtar bara hem..
vardagen här är svår, den här quartern har slagit hål på mycket ork..

Ett förhållande som är så passionerat att jag har svårt att själv hänga med i svängarna, mellan skratt, bråk, gråt och glädjerus - skrik, viskande ömma ord och snabbt över till skrik och gråt igen.. kärleken som river och sliter i varje del av mig, men en kärlek som jag inte kan leva med - men heller aldrig skulle kunna tänka mig att leva utan.. Skolan som suger och sliter och betyg som måste återhållas utan att ha en aning om hur framtiden kommer att se ut - det skrämmer mig att stå med tåspetsarna på bergskammen och paniken i halsgropen, vad händer nu? Studierna är på allvar nu och framtiden kommer närma sig vare sig jag vill eller inte - jag måste göra valen, men valen nu är inte längre det ena eller det andra.. det är "ta allt det" och "förlora allt det andra".. det är förbannat svårt och det gör förbannat ont..
Den här terminen, med allt som hände med Jeanette har fått mig att fundera så mycket... har fått mig att tänka..
Så lätt försvann min själsfrände, min vän - från en dag till en annan så stack hon och lämnade mig att ta hand om allt, ekonomiskt och känslomässigt och rent arbetsmässigt med flytt och omstrukturering.. efter att ha betalat dubbla hyror, räkningar och kämpat mig igenom de tuffaste veckorna i mitt liv står jag nu här utan pengar och utan själsfrände som säger att hon heller inga pengar har att betala det jag la ut, för vår lägenhet och våra räkningar..

Jag känner mig lurad och förd bakom ljuset, nu när hon är hemma - så finns inte jag längre, hon säger sig välja bort vänner, vänner har hon inga, efter allt vi gjorde, efter allt vi gick igenom - så har hon mage att sitta på andra sidan atlanten och spy ur sig elakheter om att ingen bryr sig och att vi skrattar och ler att hon är borta..

Jag saknar mina vänner, jag saknar mina tjejer, jag saknar björkis, caller och ringh - jag saknar allt det som var då, som inte är här nu - men baksidan av min hemlängtan är just det att det är inte bara att åka hemma och sen är allting bra - det är inte bara att vända på klacken och starta om..

Jag antar att jag har stött på baksidan på att leva två liv, baksidan på att ha två hem, två länder, två uppsattser av vänner, en kärlek med dubbla känslor, en framtid med oändliga val - baksidan med hemlängtan jag känner är just det.. det spelar ingen roll vart jag är just nu, det spelar ingen roll vart i världen jag färdas.. jag kommer alltid att ha hemlängtan, jag kommer alltid känna ett tomrum som ingen kan fylla..

det finns baksidor på allt, men att ha funnit bakdörren på sin lycka leder oss till en valpunkt, ska vi öppna dörren och gå ut - eller ska vi tveka på tröskeln och vara någonstans i mitten - eller ska vi helt enkelt låsa dörren föralltid, slänga bort nyckeln, tappa kartan och aldrig hitta bakdörren någonsin igen - tills den en dag har bleknat bort och försvunnit i intet..

Det är min fråga - hur ska jag kunna välja?
Hemlängtan - trygghet - kärlek - framtid?
Vart finns svaret för mig och hur ska jag hitta rätt - om jag hade ewa, elin, elin, hedvig, malin eller karin här just nu, så hade det nog sett lite klarare ut - för med dom, så tar jag mig egenom precis allt.. kanske är de det som är min tomhet just nu..

Without them, I don't make sense..
I love you - you'll always be the best thing about being me.

love.
Em.