EM

Idag srang jag in i två gamla vänner på stan, mina tvä gamla bästa kompisar om sanningen ska fram. Vi träffades på Solskolan i sala när vi snurrade på det 8e levnads året, dom bodde i sala och jag bodde på vishan, strax där efter så började vi spela i samma fotbollslag och ännu senare efter det så klampade vi alla 3 in på åkraskolans musikklassrum och blev 4C's partners in crime. Vi tävlade i allt, vi sporrade varandra, vi var lika, vi var bäst och vi var riktiga bundisar. Vi tävlade om allt från killars uppmärksamhet, vem som fick mest rätt på proven, kunde springa fortast på gymnastiken - sådär höll det på långt in på högstadiet genom både gott och ont - sen tröttnade jag och stackn, gymnasiet kom och jag flyttade. Det blir som det alltid blir med gamla vänner och bekantskaper från tiden då man inte var torr bakom öronen.. det rinner som oftast ut i sanden, man glider ifrån varandra - växer isär, går olika vägar i livet - det finns en miljon sätt att förklara varför deras första fråga var "åh nämen är du hemma nu?" istället för "åh vad kul att du berättade att du var hemma, när ska vi ses?" varför jag inte ringt dom och varför vi inte spelar på samma nivå i livet längre, eller ens i samma serie..
Dom jobbar med vuxenjobb, bokföring, och receptionsjobb..
Jag kan inte låta bli att undra och fundera, allas liv går vidre, allas liv sätter igång - vad händer med mitt? Jag pluggar, oyes. Bor i ett jäkla kollektiv med 5 andra tjejer. Kör en gammal vit bil. Shoppar upp matpengarna. Lever från termin till termin och väntar på att livet ska börja, någon gång därefter..
När sätter mitt liv igång med allt vad som ingår i det? Jag menar, jag bor i usa och pluggar skiten ur min stackars bearbetade hjärna och nästan väntar på att livet ska ta fart och jag ska få utföra alla mål och visioner jag har.
När ska jag ha ett vuxenjobb och inte längre vara klassad student?
Jag tycker nog att jag är hyffsat cool, lever min dröm, blir någonting jag kan tänka mig att vara för resten av mitt liv - det bara känns som om alla människors liv runt omkring mig skuttar iväg i 180 km i timmen och jag inser i samma stund som jag skriver att det hände mig för 1-2 år sedan, när mitt liv skyttade iväg 210 km i timmen i knasriktning. Så kanske är det därför, det är min tur att stå på sidan och förundras av andra människors livsval, bara för att jag var först av många jag känner, betyder inte det att jag är den sista..
Nu är bara frågan - finns det en shortcut in life? get a good job, that I want, and not finnish school?

I feel like a 2 year old sitting on the playground, wanting another kids toy - I want a grownup job too! But I guess there are no shortcuts in life, play it the hard way or get the job no one else want. So I guess my grownup job needs to wait, and the school books get a little more attention - because I'm just not a quiter.

Bedtime is passed and a day of studying and dinner with the fam is on the planner.

love.
em.