Att kicka igång bloggen är inte alltid det lättaste - särskilt inte när man mår som jag gör just nu.
Depp vecka? Det var årets underdrift. Jag försöker att få grepp om situationen jag befinner mig i, men det är som att greppa en ål med ett par boxhandskar - det går liksom inte riktigt bra. 
Jag pluggar, läser långt in på småtimmarna och vaknar med en konstig känsla av panik och ångest när klockan är stax före 9, varje morgon.. konstig smak av sömn i munnen, febrig i kroppen och kallsvettig - som om drömmen precis mördade mig. Lägenheten är alltid tyst, luktar unket till balkongdörren får öppnas och frågan som alltid ställs är, nu då? 
Saknaden växer i bröstet och paniken över att inte ha någonting att göra växer fast runt fotknölarna och gör mig sysslolös och orklös - ingenting frestar, ingenting känns meningsfullt - jag låter liksom timmarna gå, tills nattens drömmar återigen tar mig i sin ägo.
Stressa med plugg, collegefester, träning och myskvällar - ha ett schema som går i ett, flänga omkring på äventyr utan dess like, i det stora amerikat.. det känns som om jag sprang in i vägg och här står jag nu, yrhuvad och känner mig svårframkommen. Helt plötsligt finns ingenting att göra, alla lever sina liv, jobbar, umgås med kärlek, pyntar lägenheten och planerar framtiden, själv har jag inget liv här längre och det blir tydligare ju mer tiden går och paniken över rastlösheten som hopas blir allt starkare. 
Jag älskar mina vänner och min familj - men jag saknar mitt liv som alltid flyter på, på sidan om. Mitt liv är ju inte här nu, det är ju där, mitt liv här innehåller vänner och familj men ingen vardag, ingen stress, ingen tanke värksamhet.. det är ledsamt att ha hemlängtan vart man än är.. 
Men jag har fått klart för mig att mitt hem just nu är usa och dit längtar jag just nu - vilket på många sätt är skönt, för det är där jag har mitt liv, så det är skönt att jag känner som jag gör, det hade varit jobbit om jag kom hem till sverige och kände, wow - nu vill jag aldrig mer åka tillbaka, så det är ju jätte bra att jag känner som jag gör.. 
Det är väl bara så att deppiga tider, kommer och går - deppiga tider är bara som dom är.. I guess I'm just bored and homesick, för saknaden bidrar till ganska tråkiga känslor det också. 

Annars i Västerås; arbogarättegången har dragit igång och två vänner från olika håll i sverige är faktiskt i västerås just nu och raporterar från rättegången, journalist - javisst! Under tråkiga omständigheter så fick dom ju se min stad tillslut.

häng med ewiesen ikväll eftersom hon drar på stort och åker på semester vecka med fredrik till Paris imorgon - kan ju inte annat än säga - fan vad avis jag är. 

Ge mig nått att göra! skulle tom kunna jobba.. så illa är det. 
vardag - ja tack.

em.