Igår kom jag till Sala, vackra fina silverstaden. Hemma hos familjen är allt som det alltid har varit, minus huset, minus en heltidsmamma som sätter sin prägel på huset, minus mig själv - den person jag i många år var. Det var nästintill tungt att komma hit den här gången när jag inte har sett dem på så otroligt länge, för varje gång jag träffar min familj så blir jag den 13 årige rebellen igen som får skit för dyra telefonräkningar och utegångsförbud för sena fredagskvällar.. Sala har den effekten på mig också, jag kan känna mig osäker när jag går förbi ett gäng 16-17 åringar - innan jag snabbt rättar till och inser vad fan jag håller på med, jag är vuxen nu, bor i USA, har inte bott i sala på 8 år och behöver vart jag än i världen vänder aldrig behöva känna mig osäker - för nu lever jag livet jag själv har valt för mig själv..
Sala har den effekten på mig att jag kan glömma bort det ibland och dansar i mina gymnastikskor från 2001...

En promenad ner på staden med systeryster och hyrde film - inser genast hon nu dansar i mina skor..
Hon hälsar, pratar om och undviken förra helgens flört - jag inser att jag är vuxen, vilket inte betyder att livet är lättare, men problemen är inte som dom en gång var, jag lyssnar på elenors klagosång och inser genast att gud vad jag är glad att jag inte längre är 17, just för den enkla anledningen att livet blir inte alltid som man har tänkt sig.. man kan inte alltid lita på att människor i sin omgivning spelar efter dina regler eller tankar, men så länge du är säker på dig själv och har hittat din plats, så spelar det ingen roll.. som carrie bradshaw säger i säsong 4, du ska inte behöva ändra den du är bara för att någon annan har problem med det.. så när man har hittat sig själv, så går det genast lättare..

Sen så kan man ju ha en sån tur som jag och få de bästa personerna i världen involverade i mitt liv!
Så det gäller bara att stå på sig och stå med huvudet högt även när man står i gamla minnens hus, men pappa kan inte säga till mig idag vad jag ska göra, han kan inte fatta mina livsbeslut längre.

det är lycka att ha fått spendera ett dygn med familjet, det är lycka att spela fotboll med brorsan som har blivit så stor, glo på film och snacka skit med syrran och taffjsa med andra brorsan som borde klassas som storebror.. jag kan ju också meddela hur tusan det nu än gick till att det ser ut som om jag blir kortast i familjen, ever.. då brorsan sedan många år har växt huvuden om mig, syrran förbi sedan ett år och riwer 11 år nu också snart passerar 170 cm..

hemlängtan.
love.
Em.