Jag vill rädda världen, jag vill rädda alla svältande barn, jag vill stoppa alla krig, jag vill vända klimatförändringarna, jag vill göra människor lyckliga, jag vill stoppa rasism, jag vill stoppa lagar och regler som tvingar människor att leva bundna liv, jag vill rädda vår planet från människors förstörande, jag vill tala för de som inte kan tala för sig själv, jag vill hjälpa dem som inte har kraften att hjälpa sig själva, jag vill rädda världen.. jag vill göra skillnad.

Sedan jag lärde mig skriva, sedan jag fick en röst - så har jag varit en person som ifrågesätter allt, en rebell som snodde kakor ur kakburken fast mamma sagt nej, en rebell som blev utskälld av lärare efter lärare, som fick bra omdömmen - men alltid ett MEN därefter, en rebell som drog på sig röda kort på planen för snack mot domaren, en rebell som gjorde sina föräldrar upprörda och arga för att inte tala om hopplösa om deras dotter.
Sedan jag var liten har jag alltid sagt emot, stöddig attityd och en förmåga att alltid få min vilja fram.

För jag är en envis jävel också, jag lyckas lägga fram mina argument så det inte går att säga nej, jag är dominant och ger inte upp förrän alla sitter på min sida antingen för att dom tror på min röst eller för att dom inte orkar använda sin egen röst längre och väljer att hoppa ombord. Jag var det envisa barnet som tog de bästa leksakerna före mina vänner, jag var det envisa barnet som lyckades få bästa rummet varje gång vi flyttade, jag var den envisa tonnåringen som använde min envishet fel och hamnade i trubbel..

I'm the mainstream.

Jag är naiv också.
Jätte naiv, det har jag hört sedan jag var liten. Men jag är inte naiv, jag vill bara ganska mycket. När jag var 10 och fick höra om cancer så gick jag omkring i vårat samhälle för att samla in pengar till cancer, jag fick ihop 107 kronor som skickade in till barncancer - fonden. Jag har fått höra, du kan inte göra någonting, du är bara du - jobba hårt, få mat på bordet, skaffa en familj = sluta dröm. Det har varit mina argument emot mig, du är en drömmare emelie, sättigång och lev.

"bakom varje stor man står ett litet barn med enorma drömmar" - är ett väldigt gammalt uttryck som jag väljer att referera till.
När jag gick i 5an, så bodde jag i Oslo/norge och en lärare sa till mig, du kommer att nå långt emelie, sluta aldrig att skriva och sträva efter dina drömmar. Jag har funderat på det nu ett tag och jag har kommit till den slutsatsen att utan drömmar, så kommer vi ingenstans.. Politiker och författar föds inte som politiker och författare, det är drömmen innom dem som driver dem till vad dom är. Martin Luther King "I have a dream" är ett utav tidens mest kända tal.. en dröm tar en människa längre än någonting annat. Jag är realist och jag inser att pengar och mat är ett måste för att kunna drömma, men jag tänker aldrig låta girigheten och drömmen om rikedom ta över mina drömmar.

Ingen föds till stordåd, människor utför stordåd, ett stordåd kräver en drömmare och en människa med stora visioner. En förändring kan endast göras om människan som utför förändringen känner drivet och erhåller drömmen om någonting bättre - vad annars är anledningen till förbättring.

Jag är en envis jävel som vägrar att ha fel, jag tänker använda det på rätt sätt. I jag ifrågasätter allt, för att jag vet att ingenting är svart och vitt - men du måste förstå båda sidorna för att kunna anta den gråa nyansen därimellan.
Jag kommer att göra en förändring, för att jag vill det - min dröm är att göra någonting för mänskligheten och inte någonting för mig själv. Min dröm är inte att vakna med rikedom och tjänare, min dröm är att bli ihågkommen för vad jag gjorde för andra och inte vem jag var, för mig själv.
Så om det är min dröm, så är jag inte naiv. Jag är inte naiv för att jag kan göra mina drömmar verkliga, det kan vi alla och det är det - som vi aldrig får glömma.

våga dröm, våga tänka större och våga slå ifrån och leva ett liv som mainstream.
För vem vill vara som alla andra?
Jag har aldrig varit och jag kommer aldrig kunna vara och jag är nöjd med det, för jag har hittat människor som älskar mig för precis vad jag är.

Jag tänker göra förändring och jag tänker bidra i försök att rädda vad som räddas kan av mänsklighet och vår kärt dyrkade planet. Jag må vara en drömmare, men vi alla har drömmar efter något - pengar, familj, skor, kändisskap och så mycket mer - min dröm är att rädda jorden.

Ser ni framför er en 8 åring så får en uppgift på dagis och naiva drömmar strömmar ut på papper där färger blandas tillsammans, "jag vill rädda jorden" med rosa och lila bokstäver.. vad händer med dessa barndrömmar? varför är det så få av oss som behåller dessa drömmar som av samhället är klassade osm naiva? kanske skulle vi behöva lite mer barnsinne, då kanske vi kan få den här planeten rullande i några 100 år till. Det krävs naiva drömmar för att uppnå det ouppnåliga.

jag ska rädda jorden och stoppa alla krig.

green is the new color of the world.