Så, klockan slår midnatt här om några få mintuer - vilket resulterar i den slutsatsen att när jag är klar med skrivande så kommer den ha passerat midnatt och det är måndag återigen och ännu en vecka på campus drar igång med lektioner, midterms som sätter igång denna underbara vecka 5 av spring quarter och allt vad ännu en ny helt vanlig vecka betyder i mannaminne - vilket också betyder att klockan är snart 9 am hemma i svea och att ni där hemma redan lunkat in i måndagsvardagen, men det betyder också att ni där hemma får gå in i fredagsdimman innan jag ens har slagit av takten av ännu en svindlande skolveckan.

Desmond kom precis hem från jobbet, han hade bilen från sen eftermiddag till nu, vilket inte gjorde min söndagsångest så mycket bättre - jag kunde inte ta mig någonstans, inte till gymmet, inte till solariet, inte till the mall inte till någonting. För så amerikaniserad har jag blivit inser jag i samma stund som fingrarna slår ner på tangenterna och skriver vad jag just skrev, har jag förlorat min förmåga att gå? har jag förlorat min förmåga att slå upp en busstidstabell och inse det faktum att det finns faktiskt public transportations även i detta land även om den inte slår på samma standard som den gör hemma i käraste svea, 69an's buss till Sala över små krokiga småvägar låter som en dröm just nu, fast å andra sidan så har jag ju en bil..

Nog har jag trillat i vikt, det är nog gymmets förstjänst eftersom hamburgarna senaste halvåret har blivit många - det jag dock inte förstår är hur jag under alla dessa år har lyckats hålla mig med alla dess extra kilon när man får så mkt gratis motion hemma i västerås, särskilt när man bodde på stan. Jag gick precis överallt, hem till mamma på viksäng, till friskis och svettis, runt, runt på stan för skor - ja skor tar tid att finna, eller nej det var fel ordval - men i en djungel av vackra skor - så tar det tid att välja vilket par så strapatsen sker mellan skoval nr 1 och skoval nr 2 eftersom lönchecken inte är Sara Jessica Parkers budgett. Hur som haver så har jag missat vardagsmotionen och endå tappar jag vikt, jag förstår inte - det är någonting som inte fungerar med den ekvationen och jag skräms av tanken att spendera 3 månader hemma hos min mor på viksäng, eller iof hon ska flytta så det blir ännu längre - klockartorpet, visst kan jag väl låna bilen eftersom hon är träningsnarkoman och cyklar hellre än någonting annat, men det är tanken som skrämmer mig..

Hur amerikaniserad har jag egentligen blivit under mina 9 månader här?
Will Scott (min communication professor) sa "I'v never seen an international student who have been so americanized in such a short time" Som stolt svensk och europe kan ni kanske förstå min skräck.. Hur ska jag någonsin kunna ta det som en komplimang? då amerikaner i våra ögon är lata och spinner på snabbmat, patriotiska och lever på korkade ideologier (nu drar jag alla över samma kam, men ni fattar vinkeln).
Jag slänger på mig mer färger än någonsin och kör scarfs varje dag även om det matchar med outfitten eller inte, skinny jeans även om alla sackar i rumpan, för jag känner i varje uns av min kropp att jag måste nog endå hålla kvar så mycket som möjligt av mitt europeiska ursprung.

A swede is always a swede, but america is cotton wall and sweet hard rock at the same time.

Och news for the good, the hives gästar seattle i höst igen, glädjetåget bara fortsätter.

godmiddag, måndagsrusket - jag är redo.

Här sliter jag över midterms - jag hatar midterms - mer än finals - hatar.