SO, inkommen till mitt rum efter en händelserik dag med mina nyfunna vänner, en mysig filmkväll med skratt, samtal och diskussioner - innimellan får det mig att fundera och tänka, tänka på hur mkt detta liv skiljer sig från mitt liv hemma - hur mycket mina vänner här, skiljer sig från mina vänner hemma..
Det är som natt och dag, fast endå så lika - olika länder, olika kulturer, olika värderingar och funderingar..
Så även om det är så olikt sig, så går det på något vis inte att jämföra, för det är så otroligt olika - det är två olika världar, så lika men endå så olika...

Olikheten gör det lättare för mig att låta bli att längta hem, för det är ett helt annat liv, ett helt annat sätt att leva..
Båda delarna har sina för och nackdelar.. På någon level så känns det som jag har tagit 2-4 steg tillbaka, att jag genast blivit yngre igen och är på något form av läger, samtidigt som det känns som om jag blivit jätte mycket äldre i vetskap om att jag flyttat från allt jag älskar, känner till och håller varmt om.. En upplevelse som hjälpt mina värderingar ifrån vad de var till det vad de komma kunna bli..
Det är en märklig känsla, det känns som om även om jag skulle åka hem på söndag - så har jag lärt mig så otroligt mycket.. upplevelsen har redan varit enorm, upplevelsen är fantastisk..
Och endå så har jag så mkt kvar att lära..

Hemma i västerås så kände jag mig ibland som en väldigt ung vuxen, det kändes som om det liv vi levde klassades som vuxet, lägenhet, festande, levende och allt vad det heter, allt stämde in utom mina värderingar.. och självklart jobb och försörjningsdelen..
Jag börjar förstå vad min pappa menade nu, när jag kommer hem så kommer jag förhoppningsvis vara vuxen på riktigt, ta ansvar är faktiskt en del av det och det har jag inte kunnat ta tidigare, för mina föräldrar har alltid varit ett stabilt skyddsnät varje gång skor har varit roligare att köpa än att betala telefonräkningar..
Jag börjar sakta men säkert sätta värde på saker som tidigare inte alls fanns..

Jag vet nu varför jag inte har hemlängtan än..
För jag saknar faktiskt inte det hemma som är hemma för mig egentligen, jag saknar inte direkt det liv jag lever hemma i sverige, jag saknar mina vänner och alla som är i mitt liv, men inte det liv jag själv levde och hur jag själv är när jag är hemma, på krogen och mot mina föräldrar... mina vänner är det svårt utan,.. det visste jag innan jag åkte att det skulle bli, men jag trodde jag skulle sakna allt - hela helheten, mitt liv.. men vad saknar jag?? gå hemma hela dagarna när alla jobbar och jag är för lat för att jobba? gå på pluto varje fredag och alltid träffa samma människor?? springa i butiker och göra av med pengar som egentligen är dina föräldrars tills butiksbiträderna känner dig både till namn och telefonnummer.. Nej, ju längre tiden går - desto mer inser jag hur rätt det här var.. vad hade det annars blivit av mig??

Jag saknar mina vänner och alla där hemma.. mamma, pappa, syskonen osv..
Jag missar min pappas telefonsamtal varje dag.. han har ringt nästan varje dag sen jag kom hit, men jag är aldrig hemma när han ringer..
igår fick min storasyster tag på mig efter många om och men..
men jag saknar pappa, och imorgon vill jag vara hemma nästan hela dagen, bara för att inte missa hans samtal..

nej, nu ska jag sätta mig och gå igenom mejllistan, jag vet att mina älskade hedvig väntar på mejl ifrån mig, så det ska hon väl få.. imorgon ska jag göra om mitt compasstest, jag ska vara i svåraste engelskagruppen, fan, ett enda poäng ifrån sist.. men nu jäklar!

Sovgott!