Måste komma i fas, måste komma in i handlingen, måste få fart på kreativiteten - annars tappar jag allt.
Måste komma i fas med mig själv, måste förstå mitt eget liv, måste få fart på mitt skrivande igen.

Det är ruggigt gråmulet ute idag, jag har för ovanlighetens skulle hela 15 minuter kvar innan jag ska gå till skolan, sminket är sminkat, håret är fönat och plattat och kläderna sitter på.
Jag fick sms av Karin igår, precis innan jag somnade - vilket alltid får hjärnkreativiteten öka lite mer - tankeverksamheten sätter spinn.
Det känns som om det var igår jag och Karin låg uppe på hennes rum och viskade om allt som var viktigt på den tiden, för mig var det Oscar och för hennes, ja låt oss säga att det varierade - vi viskade och pratade om de bästa kyssarna, sex och mkt annat - vi var små då, väldigt små. Problem på den tiden, visst gjorde dom ont, visst var det jobbigt att kära ner sig i fel kille, visst var det jobbigt när någon snackade skit om en, visst var det jobbigt att bråka med sina föräldrar.
Vi gled omkring i våra savannbyxor och hoppades på det bästa från livet, vi gjorde det som föll oss in i de ramarna som våra föäldrars regler satte upp för oss - vi var unga och ganska så bekymmerfria..
Att säga att jag längtar tillbaka till den tiden vore lögn, att säga att jag skulle vilja gå om 7an igen och sätta fart på nytt vore ännu mer lögn.
För vägen dit jag är idag, har inte bara varit lätt och bekymmerfri, det finns en period där imellan, som man måste gå igenom, en väg med oändliga val, kval och panikångest - vilken väg i livet ska man välja?

Jag har vandrat förbi många hinder och när jag ser tillbaka på den tjej jag var för 7 år sedan när jag gick i 7an så känns det mycket avlägset - en annan tid, en annan värld - absolut, en annan emelie.
När jag ser på mig och Karin, så ser jag samma vänskap - samma egenskaper - samma attityd - samma relation.
Men jag ser två olika individer, vi har växt upp - tillsammans. 7 års vänskap gick oändligt fort.
 
Nu sitter Karin med karl och barn på ingång och är lyckligare än någonsin, tjockare också med tanke på bebisen i magen, men aldrig förr har hon varit vackrare! hon lever sitt äventyr, precis så som hon vill ha det.
Jag sitter på college, på andra sidan atlanten och upplever mitt livs äventyr - så många erfaranheter rikare är vi båda två och det har tillsammans utformat oss till dem vi är idag.
Starka individer.

för visst är jag stark - man måste bara bestämma sig för vad man klarar av här i livet, så gör man det.

Det är spännande med livet, man vet aldrig vart det tar en - det enda du vet är att familj och sanna vänner är de enda som följer med från ditt förflutna - om det är vad du vill.
du väljer helt själv vad du vill dra med dig från det som varit, dina erfarenheter kan ingen ta ifrån dig, du väljer själv om du vill leva efter din egen pipa eller någon annans, du väljer själv vilka erfarenheter du ska ta lärdom av och vilka du ska glömma bort..

jag vet så mycket mer än jag gjorde då, som 13 åring.
Men någonstans så är jag samma osäkra lilla tonårsflicka - jag har bara fått mer kött på benen och kommit några steg närmre mitt mål.

skola nu.
godmorgon.