Mian ringde och väckte mig imorse eller för en kvart sedan, äntligen ringde hon..
Paniken från natten hade lagt sig - natten var hemsk - sist jag kollade på klockan var den halv 6.. Det kändes som om någon satt på mitt bröst och hur lugnt eller hur snabbt jag än andades så fick jag aldrig tillräckligt med luft.. kändes typ som om jag fick krupp.. Obehagligt.. Riktig panik..

Snart kommer pappa och hämtar mig, ska hoppa in i duschen, koka ett ägg och sen är jag klar för sala-färd..

jag vill bara att mina skuldkänslor ska lägga sig.. jag vill bara att min ångest ska ge med sig..
För ska det vara såhär, att det blir värre för varje dag - hur går det då?
Jag hoppas att det hjälper att få komma hemöver..

dusch och frukost - nu.
eller dusch i alla fall..

vad ska jag säga mer, finns det några förlåt  i världen som kommer få mig att kunna gå vidare från det här?
Det spelar ingen roll vad människor säger.. för känslan innom mig finns ju fortfarande kvar..

godmorgon.