Att fly från sina problem går inte, igår kom min kära far och hämtade mig för att sedan styra kosan till sala..
Skönt, men när jag åkte ut från stadsgränsen så kändes ingen lättnad, inte mindre skuld och inte mindre maktlöshet, det blev nästan värre ju längre från västerås bilen körde..
Väl i sala så satt vi och pratade en stund, de andra skrattade och pratade, jag satt mycket tyst - men njöt endå att vara hemma, då gliringar och jävulskap är en del av vad som sker - skrattsalvorna är många och jag ville bara delta och må bra, men det gick inte..
En promenad med pappa ner på stan och möta systeryster - mycket bra! Älska syster, stor börjar hno också bli, 17 år och lika lång som mig och en riktig skönhet, henne får jag hålla koll på!
På intersport så skulle det inhandlas fotbollsskor till elenor, inlines till farsgubben och löpardojs till mig, jobbigt är det att runna på bandet när det står en man och betraktar varje cm av ens ben och fötter, men rätt skor införskaffades och nu ska spåret krossas ännu hårdare när jag kommer tbk på söndag.. Dom väger typ ingenting, fjäderlätta och man stuttsar verkligen med dem! - älskar dom..
Träningen är det enda som får mig att sluta tänka på all skit.. då glömmer jag allt.. 1 timme om dagen, måste jag öka till 2.. jag hinner med 2 gånger om dagen..

därefter så blev det fika med Karin på johanssons, klassisk sala atmosfär - hon strålar av lycka! är så glad för deras skull!
fick skjuts hem till pappa och dom - tack kolan!

Mat, en enstaka grogg och mycket samtal med systeryster - ett samtal till emelie anbjörn med hopp om uppdatering för dagen.. men ingenting nytt fanns att säga..

Paniken i natt innfann sig som vanligt.. Jag förstår inte hur detta någonsin ska kunna bli bra..
Någon del av mig vet att det är inte mitt fel, någonstans innom mig så vet jag att jag gjorde precis allt jag kunde och så mycket mer..
men det hindrar inte mina skuldkänslor och gro, växa och göra sig större för varje dag..
Det känns som om någonting trycker i mitt bröst och bara vill ut, men det är instängt och trycker på både hjärta och lungor, för det gör så fruktansvärt ont - hur ska det här gå?:/
Allt hade varit så mycket bättre, så mycket lättare om jag bara kunde förstå.. om jag kunde få prata med någon som känner som jag, en vän en släkting..
Vem kan jag prata med? vad har jag med någonting att göra nu? Ingen förstår hur jag känner mig, mina vänner är bäst - stöttar och försöker, försöker få mig på andra tankar och intalar mig, det är inte ditt fel em!
Men ingen förstår, ingen förstår.. för ingen känner han..

ÅÅÅÅÅH! - klättrar snart på väggarna..
räknar till 10, lugnt och sansat 100 gånger om - i hopp om att det går över då.. håll dig lugn..
Jo, för skulle jag släppa kontrollen nu och släppa ut allt jag känner, så skulle jag bli inlåst på 1.. För hur mkt jag än pratar, så förstår ingen..! så vad hjälper då det.. hur ska jag göra när jag inte får prata med dig? Bara du kan få mig att förstå, att det inte är mitt fel.. jag måste få veta, hur läget är - hur du mår..

ikväll, så är jag kvar i sala - the V-town återbesöks imorgon..
Tillbaka till lägenheten.. tillbaka till verkligheten som jag desperat försöker fly..

det svåra just nu är att det är så mycket annat i livet som sker, som ska ske.. som måste styras och tas hand om.. vänner och liv.. jobbintervju på onsdag, men jag kan inte glädjas åt det.. kan inte tänka på det och ennu mindre förbereda mig för den, det är bara och säga tack och hej åt det jobbet, med stor säkerhet..
Jag måste ordna med skolan - men jag har ingen tankeverksamhet att ägna åt det.. finns inte utrymme..
Har 1000 papper som måste ordnas iochmed flytten.. men orken tryter..
jag kan inte fokusera på någonting..

Jag älskar dig, and I always will..
- jag gör allt för dig och det kommer jag alltid att göra, jag sviker dig aldrig... allt annat känns oviktigt just nu..

godmorgon.