EM

När jag säger att natten varit sömnlös så är det precis det jag menar, ångesten river och sliter och tankarna är för många.. vilket resulterad i att jag känner mig helt trasig just nu, när man inser att det inte är någon dröm, när man inser att det är faktiskt så det är, det faktiskt så du mår.
Snön är borta nu, våren är verkligen på ingång..
Winnerbäck är trasig för denna gång också, hör jag en enda låt så börjar jag gråta, som ett barn utan julklappar.. Han har varit förstörd många gånger, vi hittar alltid tillbaka till varandra, Winnerbäck och jag, men att vakna med den här klumpen i bröstet, att vakna med denna känsla av att allt du hade igår är förlorat..

Jag vill bara åka hem nu, åka hem till vänner som ringt oavbrutet och uttryckt sin kärlek och sin ilska för min skull, jo nog är dem lojala alltid.. jag vill åka hem och gräva ner mig hos mamma, en liten stund bara - slippa vara stark, slippa vara glad, slippa leka smart och absolut inte behöva vara stark.
Nej, knäcken tar nog att jag måste vara stark, jag måste grejja nystarten på temaarbetet idag, som kommer bestå av 2 tuffa veckor, hur kan man ha ett ledsamt privatliv när skolan aldrig låter mig andas!?!? När ena tåget har gått, lämnar perrongen, så kommer andra visslande lokomotiv..

Men have faith.
Jag vet ju att det blir strålande solsken igen, jag vet att det finns dem som har det värre, jag vet att mina problem egentligen inte är en prick på världskartan, jag vet att jag egentligen borde le och njuta av allt jag har..
Varför ska det alltid vara minus 1?
Varför ska den enda saken i hela världen jag just nu inte har få mig att må så dåligt!? Varför kan inte allt jag har och allt jag kan skatta mig lycklig för väga upp det, det faktum att jag har ett fantastiskt socialt liv med underbara vänner som aldrig ger mig en ensam dag eller tråkig stund, att jag har kommit igång med mina studier och att allt går bra, jag har en plan till mitt delmål - till nästa milstolpe..
Så, egentligen - varför är jag inte överlycklig?

Nog finns det som vanligt en miljard frågor..
Samtidigt som jag inte är redo att släppa taget, inte förren allt tvivel är borta - vare sig det är åt det ena eller andra hållet, räsla, dimma och tvivel, det är mänskligt.. frågan är om man bara ska ge upp då? Jag vill inte.. hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej...!
Jag är hellre förvirrad med än utan.. Jag blir hellre ledsen av att veta än att alltid undra, tänk om?

Jag lämnar ämnet nu, för min egen skull.
Jag fick ta en smäll igår, vilket gör att jag självklart inte står upp problemfritt i dag.. Men, stark är bara förnamnet, vi vet att jag fixar det här utan problem. Det finns inget annat val, det är det livet handlar om, man får välja - bryt ihop eller bit ihop? Nej, jag säger gör båda.. jag bröt ihop och sen så får man ta tag sig själv i kragen och ställa sig upp igen, fortsätta kämpa - det är inga problem, jag har somsagt så mkt att glädjas för..
jag har så mycket att se fram emot.. vilket jag inte kanske känner just nu när svackan i livet är som den är, men även om jag känner glädje för vad som komma skal precis just nu, så vet jag.. precis som jag vet att choklad är gott, att livet kommer bli precis så kul som det förr har varit.
Det är så med livet, det går upp och så går det ner igen, upp och ner - som en gunga.

jag säger godmorgon nu.
Ha en fin dag.

godmorron!