Nu har jag precis kommit hem efter en lång fika med Elisabeth, vilket verkligen behövdes.. Mycket prat om allt som rör sig, pressen och tyngden.. Man ska vara så mycket och man ska vara bäst på det, skolan, karriär, kärlek, socialt, utseende, kläder, pengar m,m.. Det är inte konstigt att unga kvinnor mår så dåligt som dem gör idag, studenthälsan som är en plats på skolan, dit man får gå om man mår dåligt.. psykiskt. Den har aldrig varit så fullsatt och ja, jag förstår dem alla..

Idag kom nog min smäll över det hela, tårarna och ilskan kom redan imorse.. Känslan av obehag och att någonting är fel, känns i hela kroppen och startade redan igår..
Ingenting blir bättre av kommande steg.. Jag går ut utanför mig själv och skrattar åt den ynka patetiska människan och hånar "vad var det jag sa?" ja, vad var det jag sa?

Hal is, is nothing for me.
Tänka på sig själv och gå känslokall genom allt, klarar man sig då? jo, men blir man lycklig?
Är det värt det.. är det verkligen så rackarns värt det!? Känslan..?

Vad ska jag mer säga? Aldrig mer..
Aldrig aldrig mer..
It's all me, I'm sorry - but it's all me, I can't do this, or can I?

Jag blir bara så fruktansvärt arg på mig själv - den här känslan, hur tusan får jag bort den!? Hur går jag bara vidare? det spökar, det spökar dygnet runt, ingenting är värt det.. eller?

Så många frågetecken..
Och nej, ingen av er kan tolka det här, så försök inte ta åt er, försök inte känna igen er, försök inte trösta mig - jag är ledsen, men det går inte..
Ta inte åt dig, du vet om du är drabbad.. vad ska jag säga? obalans?
Jag var ju så balanserad.. så balanserad..
Jag hade koll på allt, full kontroll.. balans..
Nu står jag på ett ben.. med ena foten över kanten..

men å andra sidan så är det bara jag som filosoferar..
Jag yrar i tankar och banor..
I just have a bad day..
Det var bara droppen som fick allt att rinna över.. but, It's all me..

godkväll och trevlig helg - en 70is, kom igen - botten upp.