ZSA ZSA ZSU.
Känslan av fjärilar i magen, känslan av att hela tiden vilja finnas vid personens sida, när personkemin stämmer in i minsta detalj, när allt känns spännande och samtidigt skrämmande, när det just där och då - känns som om det är någonting man vill vara en del av, länge!
ZSA ZSA ZSU - har nog alla varit med om, när man inte ännu är kär, när man inte riktigt kan placera personen som pojkvän - det är pirret i magen.
That's the feeling I'm looking for.
Jag finner den, ibland - lite nu och då, lite här och där..
Man känner sig förälskad även om bara för en stund, en romans innan det utvecklas till någonting annat, eller ingenting alls. Den känslan man vill bära kvar när vardagen släpas på och förhållandet inte längre är nytt, när förhållandet gått från fas 1 till 3,4 eller 5 osv. Den känslan man inte vill förlora, för när känslan försvinner, så måste man förlita sig på att kärleken blivit så pass stark att man klarar vardagen alla andra kämpar med..
ZSA ZSA ZSU..
.. det värsta är när man känner så och det inte är besvarat, när det för den andra människan inte är mer än vad det var, där och då - för stunden. Eller som nu, när jag inte får känna så, när jag inte kan känna så, när jag åker alldeles snart.. När jag vill allt och ingenting, när jag känner massa saker för allt jag gör..
Men det är skrämmande, jag kan inte visa känslor, jag är så skeptisk mot att det någonsin kan bli bra, att jag någonsin kan bli älskad, precis så som jag vill.. att jag kan få det förhållandet jag vill ha, där man är på samma nivå, på samma plan i livet..
Ibland, ganska många gånger så funderar jag på vad jag gör för fel, vad gör mig till ikke flickvänsmaterial, hur kan man vara för självständig för ett förhållande? dum fråga, det är klart man kan..
Men jag är inte så som man först kan tro, jag är väldigt känslosam och kärleksfull, väldigt omtänksam.. Men varför ska det vara så svårt att visa? varför kan jag inte bara sänka garden? jag är så otroligt rädd för att bli sviken, sårad och dissad.. Våga chansa!? orken finns inte, det går väl aldrig i alla fall?
jag analyserar allt.. lite för mycket lite för länge..
även om jag alltid ger skenet av att allt är okej och att jag inte bryr mig..
Mystisk har jag hört många gånger, det finns så mkt mer under ytan.. jag måste alltså bara finna den som kan ta sig igenom skalet, eller finns det någonting jag kan göra för att ändra på mig? vara mer öppen, chansa mer? visa att jag faktiskt vill vara med någon ? jag är ju bara jag..
Eller är jag bara en totalt tråkig och blank människa som man helt enkelt inte fastnar för? rolig tjej för stunden, men inte mkt att hänga i julgranen?
äsch..
GRÅTFÄRDIG! - det är jag ungefär hela tiden nu förtiden, jag och elin var ute och gick idag, långa turen, runt skiljebo, efter att jag runnat den vanliga turen så klart - motions VM!
Jag kan börja gråta för att jag älskar västerås, för att jag älskar mina vänner, för att jag saknar saker som varit, för att jag saknar saker jag inte har.. just nu känner jag bara så otroligt mycket för allt..
fel beslut, rät beslut?? jag har insett nu att jag ska åka till USA, 6 veckor kvar på torsdag.. jag har förnekat det för mig själv men tom för andra, inte riktigt velat berätta ordentligt vad jag ska göra och vart jag ska och hur länge det är, men iof, hur länge det är, det vet inte ens jag..
jag blir gråtfärdig för jag förstår helt ärligt inte hur jag ska klara mig utan alla mina älsklingar.. alla mina vänner, mina vänner är ju mitt allt! det enda som är riktigt bra med mig! det enda som jag är riktigt riktigt stolt över!!!!!
det gör verkligen så jävla ont.. oslo och sthlm, var nytt och spännande och så great för att det var så nära hem.. men likförbannad så grät jag mig till sömns de första två veckorna i Oslo.. även fast det var på hemmaplan..
men utan mina vänner, inte så mkt jag.. jag är inte hel utan dem..
MIN ÖNSKELISTA:
- hitta en karl.
- bli kvar i västerås.
- få ett bra stabilt jobb som lärare.
- ha mina kärlekar på hemmaplan.
in your dreams, det var inte mina lista för någon månad sen.. men just nu, när jag panikar som värst, så vill jag bara vara trygg, hemma och aldrig någonsin sätta mig på ett plan och åka till usa och studera någonting skitsvårt som det just nu känns som om jag aldrig kommer att klara av i alla fall!
Jag lovade mig själv för ganska länge sedan nu, kär ska jag inte bli den här sommaren, alla vet ju hur det gick förra året!
Men varför sitter jag här nu då, med massa konstiga känslor!? zsa zsa zsu, man kan inte råför vad man känner eller när man känner det, jag skulle slängt in handduken för länge länge sen.. jag är så dum ibland..
frågan är bara, om det är rädslan för usa och det okända som får mig att känna mig som det gör, eller om the zsa zsa zsu is for real!
Just nu kan jag varken A eller B.
just nu vet jag varken ut eller in..
men vad spelar det för roll egentligen, när det inte är besvarat? när samtalen aldrig någonsin ägt rum?
då kan jag väl verkligen bara känna mig dissad och lämna det för vad det är? ingenting?
nu orkar jag verkligen inte älta längre, det är riktigt tungt just nu bara..
jag kan inte bara spela på, leka sommar och bara ha det fint - jag måste faktiskt inse det faktum att jag åker snart och detä r okej att få panik, vara ledsen.. om jag inte gör utlopp för alla mina känslor så kommer allt komma när jag kommer dit och då kommer det bli ännu jobbigare, det kan jag lova! jag måste ge det en chans.
fan.
ska jag vara ärlig med mina känslor?
inte en chans i världen.
vad skulle det tjäna till? svaren står skrivna i stjärnorna, det är färdiganalyserat - jag vet att det inte finns någonting där.
det är vad det är.
så därför tänker jag fortsätta det som återstår av sommaren, precis som jag påbörjat det..
en härlig grej precis som allt annat denna sommar - det har varit en bra sommar..
jag är så kluven..
godnatt!
