Kärlek är ett övergående vanvett, den bryter ut som vulkaner gör och sjunker sedan undan.
Och när den sjunker undan måste man fatta ett beslut.
Man måste utröna om ens rötter har flätats samman så att det är otänkbart att man någonsin skiljs åt.
För det är det som är kärlek.
kärlek är inte andlöshet,
det är inte upphetsning,
det är inte att uttala löften om evig passion,
det är inte lusten att para sig varannan minut hela dagarna,
det är inte att ligga vaken om nätterna och fantisera om att han kysser varenda vrå av din kropp,
nej, rodna inte, det är sanningar jag berättar för dig.
Det där är bara att vara "kär", vilket vilken idiot som helst klarar av.
Själva kärleken är det som finns kvar när förälskelsen har brunnit ut, 
och den är både en konst och en lycklig slump. 

ur kapten corellis mandolin av louis de berniéres. 

Ni förstår nu? 
Det är det jag aldrig kommer att lyckas med.. 
Kär har jag varit, förälskad absolut. 
Men när det lagt sig och vardagen flyter på, så försvinner den känslan. 
uttråkad blir namnet.. 

det handlar om att hitta rätt, inte sant? 
vad som jag aldrig gör det? 
- ska jag fortsätta som nu, i evig tid?

ibland, då blir man bara trött - men för det mesta är det jag som tröttar ut mig själv med oändliga funderingar på saker som jag aldrig någonsin kommer kunna påverka i alla fall. 

alla kanske inte är gjorda för kärlek, somliga av oss kanske ska ge annat till världen än kärlek.. 
vissa kanske mår bättre av att vara ensamma, frågan är dock - är jag en av dem? och vad är då meningen med mitt liv om jag har någonting annat att ge? 
Hur kommer mitt liv se ut om jag inte gifter mig, skaffar barn och bildar mig en familj.. 
För ja, det är helt riktigt det jag säger, jag frågar mig själv många många gånger, kommer jag hitta DET? 

nu ska jag sova - fröken lindgren är trött.

godnatt.