Rätt beslut - fel beslut.
- vilket beslut som fattas, är redan klargjort.
Biljetterna står på min hallspegel, en mapp innehåller alla papper, pass, visum - m,m. I'm all set.
Men det betyder inte att det är rätt beslut - det betyder heller inte att det är fel beslut.
Det betyder bara att jag har bestämt mig.
Jag tror att vilket beslut jag än tagit vad det gäller hösten, så hade det blivit både rätt och fel - vilket beslut jag än tagit så hade det inte varit definitivt rätt eller absolut fel - för jag tror varje beslut innehåller lite av varje.
Jag valde inte det som kändes mest rätt, jag valde heller inte bordet som kändes mest fel - för sådana känslor fanns inte, då hade valet inte varit så svårt och fullt med så många ångestfyllda vägar..
Då hade allt varit lätt och rätt beslut hade funnits skrivet i stjärnorna, lika glasklart..

Nej, det var någonting helt annat som fick mig att bestämma mig..
Skulle jag sitta och skriva en lista på för och emot, så hade ställningen blivit jämn och det hade handlat om prioriteringar i slutändan och jag prioriterar alltid fel, vad det gäller allt.. vilka jag ska lita på, vilka jag ska älska, vilka jag ska lyssna på, vilka beslut jag ska fatta, vilka räkningar som ska betalas, vilken väg som ska tas hem från stan, vilket taxibolag som ska ringas m,m..
Så, det gick bort..

Jag valde på en helt annan känsla och jag tackar gud för att jag känner mig själv, jag tackar gud för att jag vet vem jag är och hur jag fungerar.. aldrig någonsin har jag varit 100% stolt över vem jag är, jag har många brister, precis som alla andra och precis som för alla andra så gör mina brister en stor del av min personlighet.. det handlar egentligen inte om det, det handlar inte om jag tycker om den jag vet att jag är eller inte - utan att jag faktiskt vet och att jag faktiskt står för vem jag är.. Jag vet att tillsammans med mina brister så har jag fantastiskt bra kvaliteer också.. jag är en vän man kan lita på i alla lägen, jag ställer upp till gränser som inte är satta, jag lyssnar alltid och finns alltid till hands, står för vad jag tycker och tänker och springer inte med skitsnack.. jag säger ifrån när någonting är fel.. jag har många bra egenskaper, jag skyddar dom jag älskar så länge jag kan.. jag sätter dom jag älskar högre än någonting annat, högre än mig själv..
Jag vet vem jag är och jag står för det - alltid.
Så, även om jag är en bra eller dålig människa så vet jag i alla fall vad jag är och vem jag är.. hur jag fungerar i olika situationer och hur människor fungerar med mig..
Detta har jag lärt mig på vägen, av mängder av misstag, av mängder av lyckorus så har pusselbitar fallit på plats, och fler bitar kommer för varje tid som passerar, för varje epok som avslutas..

Så, då står jag alltså här med en mängd beslut att fatta..
Och anledningen till att jag gjorde det val jag gjorde, att åka till USA och studera..
Beror just på det, att jag känner mig själv och vet vad jag behöver för att bli den jag förhoppningsvis vill vara..
Jag vet precis vad jag inte behöver och inte vill göra och jag vet vad som kommer hålla mig tillbaka mer än det kommer dra mig frammåt..
Jag har sedan jag var liten varit otroligt självständig - jag hade när jag var liten fantastiska föräldrar, uppväxt på en gård på landet med kossor och grisar, syskon i mängder och grannbarn att leka med, en mamma som bakade, en pappa som byggde kojor m,m.. min barndom var perfekt och fylld med kärlek.. men trots det så ville jag aldrig ha någon, jag var aldrig kramig och gosig som barn, jag var självständig från den dag jag lärde mig gå, det gick inte att sätta koppel på mig sa min mamma..
Så fortsatte det, jag blev uttråkad av allt och var nyfiken på allt men skulle klara allt själv..
När vi lärde oss skriva i skolan så tävlade jag med alla och var alltid klart först och när jag väl var klar fanns ingenting mer att göra så då hittade jag på någonting annat när dom andra fortsatte knega med APA ANKA AND ASP, fick skäll ofta för att jag var pratig och stökig..
så fortsatte det alltid - bra betyg? absolut men en bråkstake och fick alltid kommentaren "hon klarar sig fint och får bra betyg, men endå så känns det inte som om hon går helhjärtat inför det" det var vad dem sa till mig på kvartsamtal och länge undrade nog mina föräldrar vad dom skulle göra med mig..

Men jag var bara uttråkad, jag var bara trött på att göra det vi gjort så länge, det jag redan lärt mig.
Jag är snabblärd men snabbt uttråkad - vilket förhoppningsvis är en bra kombination.. Men jag är trött på att bli uttråkad och hoppa av en sak och plötsligt göra någonting annat för att någonting har tråkat ut mig..
för min nyfikenhet och äventyrslystnad försvinner aldrig..
Jag behöver en riktig utmaning för att någonsin bli riktigt vuxen och börja ta ansvar.. jag behöver tuffare tag och kämpa för att klara av någonting..
USA kommer utan tvekan vara min livs största utmaning.. det kommer vara svårt som fan..
Men just därför så kommer det göra mig så mkt rikare, för är det någonting jag inte klarar av så är det att förlora - jag ska klara av det här - det finns ingenting annat.

Så, att lämna allt jag har och älskar - är det tuffaste jag gjort.. för att flytta till en annan kontinent, på andra sidan jorden.. nog hade jag gärna börjat i uppsala, glidit vidare på samma bananskal som tidigare, haft min trygghet, mina vänner, mina nära och kära..
nog känns det jobbigt att vara fler hundra mil från en enda människa jag känner.. nog känns det jobbigt att studera på ett annat språk i en annan världsdel, nog är det skrämmande av fler tusentals anledningar..

Men just för att jag känner mig själv, just för att jag vet vad jag behöver för lära mig uppskatta allt det andra så behöver jag verkligen en grym utmaning..
jag behöver leva ut en dröm som jag sedan länge har haft.. och inte försöka tämja min personlighet och vara någonting jag inte är.. jag vill fara omkring och göra en massa saker.. jag är inte redo för att bo här resten av mitt liv och inte veta hur allt det andra kan vara.. jag vill uppleva det andra, jag vill se allt det som så många andra pratar om, världen..
och jag vill se vad världen har att erbjuda mig..

det är inte jag att vara feg och det är inte jag att inte göra vad som faller mig in, det är inte jag att inte följa vad jag känner.. så därför åker jag - för att det är vad "jag" gör, precis som elin sa.. du bara är sån emelie..
och ja, just nu är jag det - därför lever jag ut det nu.. Jag är flyktig på det sättet, jag tråkas lätt ut.. vad det gäller allt utom mina vänner, kan jag vara trogen? tveksamt! kan jag slutföra någonting innan jag hoppar på någonting annat? knappast! kan jag ha ett sväd i elden samtidigt? nej, en hel armes..

så därför drar jag, för att det är jag.
För att jag kan lägga all den energin jag alltid sprider ut lite överallt på en enda sak - på ett enda mål som kommer vara sjuukligt tufft att klara av att nå!
Jag gör det för att lära känna mig själv ännu bättre!
för att kunna avsluta någonting och därmed stryka ennu en brist från listan.

Så jag kastar tryggheten ut genom fönstret och flyr fältet mot motståndarsidan - till det okända.
20 år - det är precis så rätt som det ska vara, det är precis vad jag ska göra just nu, våga chansa..

livet blir inte bara som det blir om man själv ser till det.
Om man själv har någonting att säga till om så kan man bestämma precis hur livet ska vara! Allt handlar om val, rätt eller fel - spelar egentligen ingen roll.. det handlar om att faktiskt fåga fatta beslut om sitt eget liv och inte bara följa med strömmen.
ingenting är omöjligt - du kan göra massa saker och du kan göra allt, även om inte samtidigt, så börja någonstans..

Jag är inte hundra procent säker på att mitt val är rätt för hur jag känner just idag - men i det stora hela så vet jag att USA är det bästa jag någonsin kan göra med mitt liv just nu och precis vad jag behöver..
men att lämna mina vänner, mina fantastiska vänner är att lämna en bit av mig själv.. dom finns alltid hos mig och finns där endå, men det är skillnad att vara så långt i från dem..
Jag lämnar det bästa av mig hemma i sverige, det bästa av mig är mina vänner.. de är de viktigaste människorna i hela mitt liv..
Nog är jag rädd, nå alldeles otroligt..
Men på en eller annan konstig vänster.. så brukar det alltid lösa sig tillslut och tillslut så brukar allt bli rätt..

För även om det skrämmer mig och även om jag frågar mig själv 1000 gånger om, om jag fattat rätt beslut..
Så känner jag någonstans innom mig - det är helt rätt.
och det är den känslan jag inte får glömma under dessa månader då allt garanterat många gånger kommer kännas fel.. jag får inte glömma, varför jag en gång i tiden väckte drömmen om att jag ville åka..

Så - vad som än må sägas, hur många gånger jag än må gråta och ångra mig..
Jag åker och jag tänker klara av det!
och är det någonting jag är, bra eller dåligt - så är det envis! Sta som dom säger på norska..
För är det ett ord jag lärde mig först när jag som barn flyttade till norge "du er da en sta liten jente!"..
Och som alla lärare före och efter har sagt, du är envis du emelie..

Jag tror inte riktigt på bra och dåliga kvaliteer, för att motsäga lite vad jag skrev tidigare.
jag tror att allt vi är och alla egenskaper vi besitter så handlar allt om att lära sig hur man ska bete sig för att frambringa det bästa.
alla egenskaper man besitter kan vara både bra och dåliga, det kan vara bra att vara envis, men även dåligt, det kan vara bra att vara snäll men även dåligt - osv..
Det gäller att med tiden, ju fler pusselbitar som hamnar på plats kunna hantera alla sina egenskaper och ta det bästa av det man har..
Och det är det jag menar när jag alltid säger.. alla människor är nog bra, innerstinne.. dom vet bara inte hur dom ska bete sig!
därför, ska man vara väldigt försiktig.. när man dömer andra!


gör gärna massvis med misstag, men lär dig av dem.
godnatt.