Jag får frågan hela tiden, jag får kommentarer hela tiden..
frågan lyder: är du rädd?
kommentarerna lyder: Hur fan kan du vilja bli lärare? fy fan vad tråkigt att bli lärare. hur fan kommer du palla?


För det första så blir jag både arg och ledsen för kommentarerna, för varför kan mina vänner och min familj inte peppa och stötta istället för att klanka ner och frågesätta? det är min vilja och inte någonannans, min framtid och absolut inte eran. Ni sätter en mörkt moln när jag egentligen borde vara glad och lycklig, någonting är bara fel och det är ni som skapar det.

Frågan finns det bara ett svar på, självklart! Livrädd.
Jag vet inte vad jag ger mig in på, jag vet inte hur det kommer gå, vet inte om jag kommer att klara av det.
jag har flyttat till en stad som jag lovade mig själv och alla andra att jag aldrig skulle flytta till, jag bor i ett skumt område där man förväntar sig att vår tids nya seriemördare ska hoppa fram genom buskarna.. Jag bor i nordens största stad och jag känner absolut ingen.. jag skulle kunna dö i min lägenhet utan att någon skulle sakna mig  på någon vecka.
Pulsen i innestaden går inte att mätas med någonting någonsin i oslo, det är viktigt att vara stor och stark, slå ner alla som kommer i ens väg, inte låta sig mejjas ner.
Tänk om jag kommer i en klass med miffon från mars? tänk om alla andra tycker att jag är ett miffo från mars? tänk om tänk om tänk om.. nog finns det många tänk om alltid..
ska jag kanske bara ge fan i att bry mig och hoppas på bättre tider? överlyckad kärlekskrank.

Nog fan är jag rädd alltid, men vad spelar det egentligen för roll? det spelar ingen roll hur rädd eller orädd jag är, för det här är vad jag gör just nu och det måste heltenkelt bara gå bra vad jag än nu må känna och hur rädd jag än må vara. skål och ut i verkligheten? självklart, jag är på.

får man hälsa?

godmiddag.