så, det är julafton 2007.
det är den sista julen som barn deklarerade mina föräldrar idag, det var antagligen den sista jul med en utav mina nära släktingar och det var min sista jul hemma på åtminstonde 3 år.
2 veckor hemma i svealand är för kort, för jobbigt - både känslomässigt och psykiskt.
det blev en märklig jul, utan förväntningar eller så mkt glädje.
det var en desperat känsla över allt, hur det kändes som om det var den sista för så mycket.
Riwer blev jätte ledsen när jag berättade att jag kanske inte skulle komma hem på ett tag och att jag inte skulle komma hem över julen så länge jag var på college, han grät stora krokodiltårar, då började även mamma och jag gråta.. för min älskade lillebror är faktiskt bara 10 år, vilket betyder att mkt kommer att hända i hans liv nu och framöver, han kom utvecklas och bli den person han kommer vara sen - det är en utveckling jag komemr att missa, lika nära kontakt med honom som jag har med mina andra syskon kommer jag aldrig att ha.
så, det blev sorgligt..
jag fick platta paket i år, pengar och återigen pengar - vad är det för vits att ge mig annat som jag inte får plats med i resväskorna? förklarade mina föräldrar och dom lät så bittra när dom sa det..

det gör mig ledsen, att dom känner som dom gör.. att dom inte på riktigt är ledsna, men heller inte glada över att jag ska åka tillbaka.. jag vet att dom är stolta och tycker att jag gör rätt, men skuldkänslorna jag känner är endå så starka.. det känns som om det är mkt som har blivit osagt den här julen, många ord som har hållts inne, många meningar som inte har yttrats..
jag har smilat upp mig, pratat och ställt upp på kort, men en del av mig ville bara bort.. bort ifrån allt det där som pressar en.. bort till den familj som jag själv har valt.. för dömd och pressad kommer jag alltid vara av min egen familj... min situation med min familj, har alltid varit som det har varit.. men jag har bara kommit till den delen av mitt liv, när jag verkligen inte vill längre - när jag verkligen inte känner för att känna mig dålig..
jag ska inte låta någonting bli osagt innan jag åker, för jag vet inte när jag ser dom alla nästa gång.. eller hur mkt jag kommer ångra mig om jag inte säger någonting..
jag älskar dom alla ovilkorligt, men dom måste låta mig leva mitt eget liv och lära känna den person jag har blivit och inte hålla fast vid den personen jag en gång var.. som 20 år tänker man inte längre som en 13 åring.. som 20 år har man varit med om ytterligare 7 år av sitt liv sen den dag man fyllde 13, mycket har hänt, mkt har skapat den person jag är idag.. men någonstans så kommer jag alltid vara deras emelie med många egenheter.. jag kommer alltid vara deras emelie, men den emelie förändras, precis som alla andra.. och om dom inte tar sig tid oc henergi att lära känna den personen.. så var inte det här den första konstiga julen i vårat hem...

det ska bli skönt att åka tillbaka till seattle på fredag av många anledningar.. det är mitt lvi just nu, det är där jag har mitt liv och det är där jag lever mitt liv.. jag tycker det är jobbigt att inte ta del av erat liv på så sätt jag kunnat gjort om jag varit bosatt på hemma plan.. jag förstår att som ewa sa, att det är jobbigt för er att inte delta i mitt.. 
men ni deltar alltid i mitt liv, ni finns alltid med mig.. ni är mitt livskärlekar och er förlorar jag aldrig, och ni förlorar aldrig mig - vart jag än befinner mig.
Men vid denna tidpunkt av mitt liv, så måste jag finna min egen värld och leva det liv jag själv ger mig chansen att uppleva..
och just nu är mitt liv därborta, även om all min kärlek till mina vänner och alla jag håller kär finns här hemma.. så finns ni alltid med mig, alltid nära och alltid i mina tankar.. det är ju tack vare er jag klarar av att göra det jag gör, klarar av att leva mitt liv utan er runt hörnet..

Mina nära och mina kära.
Jag älskar er, till månen och tillbaka i all evighet från och med nu - ni är det bästa med att vara jag - det vackraste med att leva mitt liv.

god jul.
med all min kärlek.
em.