13:e augusti = 1 månad kvar till USA, seattle och collegestudier.
Söndag 12:e augusti = 1 år sedan jag flyttade till Oslo, Norge för studier och arbete.

Det är lite halvkänsligt just nu.
Jag har precis pratat i närmre en timme med min älskade Ewa i telefonen och vi har kommit fram till att jag har 4 helger kvar hemma i västerås innan jag flyttar och 2 helger kvar i min lägenhet innan jag hyr ut den och bor på annat håll tills torsdagen den 13:e september. Då det är dags för mig att ta mig till andra sidan atlanten. 

Men först, idag är det precis 1 år sedan sen jag la mig i min nya säng hemma hos familjen knain i stora krokodiltårar och paniken av att återigen bara vilja åka hem, tårfyllda sms hem och gråtsamtal till min mor - jag ville verkligen bara åka hem igen, av hela mitt hjärta.. 
Det är ett helt år sedan och vad har inte hänt sedan dess och vad har hänt? Det känns som om jag levt ett helt liv sedan dess och endå känns det som om det var igår, det känns som om det här året knappt har hänt, det känns så overkligt alltsammans. 
Trots alla människor jag har träffat på vägen så står jag endå här idag med mina närmsta vänner sedan länge utan planer på att någonsin byta ut min närmsta vänskapskrets, jag har märkt att jag har väldigt svårt att lägga in hela själen i nya bektanskaper, jag har ju de bästa vännerna en människa kan ha vilket gör det svårt att släppa in nya människor till annat än de jag har haft de människorna jag träffat den sista tiden till. 
Jag har haft otroligt kul med de människorna jag stött på, jag har upplevt mkt med dem och jag kommer aldrig att glömma dem. Men det är inte människor som jag kommer ha vid min sida resten av mitt liv, de människorna har jag redan, tättintill mig idag och varje dag. 
Jag har svårt att lita på folk och 1 års flackande från olika ställen med några månader här och där ger inte en nära och stabil kontakt med mig, det tar tid och den tiden har jag inte gett det här året eftersom två huvudstäder har avvärkats. 
Jag hoppas att jag komma kunna riva den muren när jag kommer till USA annars kommer det bli jobbigt, garanterat.
Men det är svårt också när man har de bästa vännerna en människa någonsin kan önska sig, jag jämför allt och alla med de som redan finns i mitt liv, hur ska någon människa kunna bidra med någonting som inte människor redan bidrar med i mitt liv? 
Det löser sig självklart! annars fungerar det livet jag har haft det senaste året helt utmärkt, men det blir ganska ytligt i längden, de enda stunderna man verkligen kan vara sig själv 120 procent och prata om de man vill var de få helgerna jag var hemma och hade tid att spendera med mina nära och kära. 
det fungerar liksom inte när jag ska bo på andra sidan atlanten, då måste jag, måste jag försöka släppa in en person i mitt liv och faktiskt försöka bli vänner, på riktigt! 

En sak som jag verkligen lärt mig under det här året är att vara reserverad tills jag vet att jag kan lita på en människa, det får ta den tid det tar, jag behöver inte berätta saker för människor som jag inte känner jätte bra, för det har jag somsagt vänner till! jag har gjort bort mig otroligt mkt på just precis det känner jag, litat på fel personer i fel tillfällen och personer har i slutändan inte alls varit vad man trott att dem var från början. 

Jag har mått ganska dåligt sista veckorna, mest bara släpat på och hålla huvudet över vattenytan, massa tankar och funderingar på allt och ingenting känns det som!! det är jätte jobbigt, verkligen. men jag har som vanligt haft fantastiska vänner som fått mig igenom detta.. 
det är otroligt vad dom har kämpat denna sommar med mina svängar och problem och gråtattacker.. det är som ewa säger, jag har otroligt dåligt omdöme vad det gäller killar och jag tycker otroligt synd om min framtida dejt/pojkvän när jag presenterar honom för mina närmsta vänner, gissa om dom kommer att vara skeptiska!! 

Jag känner mig endå lugn, jag har inte gråtit en enda gång över att jag ska åka.. 
Kanske för att jag inte riktigt har insett det än.. men 4 helger, är ingenting och efter 4 helger, så åker jag snart, det är skumt, jätte skumt det är så det känns, skumt men inte ledsamt, inte än.. men vi alla vet hur mkt tårar som kommer rinna när det väl är dags för mig att åka.. 
Men det känns som om att mitt år borta verkligen har förberett mig bra för det här.. det känns som om jag verkligen är redo nu!! 

för ett år sedan så var jag inte redo, men jag blev redo väldigt fort..
den hösten är den bästa i mitt liv hitills, jag och lina levde oslos gator och hade riktigt kul, jag träffade harald, fick jobbet ute på ökern som verkligen var skit, började jobba ute i sandvika vilket var jätte kul! träffade harald, bodde bra, tränade bra, var ut fredagskvällarna efter jobbet och tog en öl och kollade på fotboll på harrys, gick ut och dansade, vi hade kul - riktigt kul! jag hade ett liv där borta som jag verkligen trivdes med, mest för att jag hade skapat det helt själv, det var mitt liv, bara mitt! jag hade skapat det och ingen annan, allt jag gjorde, gjorde jag helt själv och ordnade helt själv!
Stockholm trivdes jag aldrig i, flemingsberg sög, studierna kändes som dagis, det var verkligen att sitta av tiden, det kändes mkt med enorma föreläsningar och hemtentorna, men endå - det var aldrig riktigt tufft och stockholm och jag, blev aldrig riktigt vänner, trivdes aldrig riktigt, ville hem till västerås och tessingatan och mina vänner igen, andas ut och hämta krafter och det är precis vad jag har gjort denna sommar, umgåtts med mina nära, sparkat ur människor som beter sig som skit ur mitt liv och enbart vilat upp mig.
nu är jag helt klart redo för enorma äventyr, därför så är jag mer taggad nu än jag någonsin tidigare har varit.

Jag ska till USA och studera och det kommer bli great och blir det inte det - då har jag lärt mig någonting nytt igen och kommit ennu ett steg närmre att bli den jag kommer vara, kommer jag på att detta inte är min grej så har jag massvis med tid att komma på det på! Jag kanske vill bli vetrinär eller kanske göra lumpen eller söka polishögskolan vad det lider, men det vet vi sen. just nu fokuserar jag stenhårt på seattle, auburn green river collge - det här ska verkligen bli great!

Jag kommer sakna mina vänner fruktansvärt mycket, men mina vänner finns alltid kvar när jag kommer tillbaka, sann vänskap är det bästa som finns och det enda man verkligen behöver.
Vi har verkligen visat att vi övervinner det mesta, vi stöttar varandra i allt även om vi alla har haft riktigt tunga perioder senaste åren.. Men vi fixar det!
Ewa, Elin, Elin, Malin, Karin, Hedvig, Charlie - ni är verkligen det bästa som finns!
tack vare er vågar jag åka, tack vare er så vågar jag tro att jag kan klara av det.

Nu ska jag kolla på anaconda, trots min fobi mot ormar, försöka kolla kanske jag ska säga istället..
sen ska jag sova!

godnatt!