till katastrof på samma kväll/natt..

Det började med tårta och snacks hos Jennie, tårtan var lyxigt god och sällskapet var lika great som vanligt - jag diggar mina vänner, helt klart!
Efter en stund så började vi dra oss mot staden, byta till röda t-banan och röra oss ut mot KTH - ruggigt härlig musik, lite mystisk och trevlig ögonkontakt, lite dansande.. ändrar mig, MYCKET dansande! försvarade/räddade mina vänner från påträngande män och dansade kvikt undan mina egna - härlig kväll på dansgovlet med mina härliga tjejer!
Efter att ha boxat oss fram för att få ur jackorna, så kom vi tillslut ut även om det på snäppen krävdes en teknik som endast rhonalinio besitter för att på märkliga vis slingra sig igenom fulla människor som enbart finns till för att blockera vägen för andra - efter en del om och många men så kom vi ut, alla på samma gång och alla med livet i behåll - vakterna fick ett gott öga till kvinnorna med stort K och önskade oss en fortsatt trevlig kväll med ett leende på läpparna, sådant tycker vi om! vakter med lite humor, mer sånt åt folket!

Där ute så skulle jag ringa till Emil, då jag fått sms om att han var ute med Emelie och dem befann sig då i denna stund på kafet, när han svarade så yrade han om att han var i västerås.. emelie hade skickat honom i bil till västerås.. vilket sedan inte alls stämde, även om han själv nog på en nivå trodde att han var det, full som ett ägg hävde han ur sig dummare kommentarer än jag någonsin hört.. det slutade med "vad vilken emelie? nä jag har ingen flickvän" nejnej.. det är bara mig du pratar med idiot!! förkrossad kände jag mig precis då, för det spelar ingen roll hur full man är, det finns inga rättigheter att man kan bete sig hur som helst för det!
Men självklart, så lämnar jag inte honom vid för våg i en stad som han inte ens hittar i! han är ju endå här, för att vara med mig!!
Jag ringde emelie och hon hade tappat bort honom hon också.. jag vill bara se honom och se att han var okej och sen be honom fara och flyga och så fick emelie ta hand om honom bäst hon kunde!!
Efter ett hejdå till mian och jennie mina pärlor så gick jag på jakt med emelie efter min pojkvän.. men utan resultat och onda fötter värkte.. någonstans på kungsgatan träffade vi en trevlig snubbe som gick med oss, livvakt! han skulle samma buss som mig sen.. jag vandrade på stan och letade efter en pojkvän som bara några timmar tidigare sagt att han inte hade flickvän.. gud vet vad han gjorde.. jag vill inte veta..
halv 5 satte jag mig på bussen med denna kille och pratade om ditten och datten, ruggigt trevlig var han och emelie var avvinkad.. när killen gått av vid gullmarsplan, (han frågade om jag vill gå morgonpromenad med honom och se solen gå upp, men jag har ju faktiskt pojkvän.. eller trodde väl.. eller vet inte.. eller vet just nu inte ens om han lever)..
när han väl gått av i alla fall, så kom allt och tårarna och besvikelsen på hur han bara förstörde vår helg.. hur det känns som om jag bara ger och ger och han kämpar aldrig för mig.. han sviker, han gör bort sig.. han går bort sig även fast han vet att han ska träffa mig och nej, han var inte västerås.. han var i sthlm och innerstinne så visste han det också.. han hade väl bara andra planer..?
Morgondagen med honom går ju bort nu.. vet itne om hela min framtid går bort med honom nu..
Gud vet vad han har gjort..

Ska det  vara såhär? ska jag varje gång han går ut vara orolig för att han antingen gör bort sig eller säger idiotiska grejjer till mig? jag tycker så fruktansvärt mycket honom och jag är verkligen kär.. det är så svårt, det är svårt.. det är svårt när det känns som att jag inte får någonting tillbaka...
det är inte det att han inte är världens goaste.. det är inte det att han inte är mysig, omtänksam och vårdande.. jag vet att han bryr sig om mig lika mycket som han säger.. men någonstans, varför tvivlar jag? varför blir jag så ledsen.? jag blev så otroligt sårad..

Just nu är jag fruktansvärt orolig över vad han har gjort i natt..
Jag vet inte ens om jag vill veta.. jag måste ju dock få reda på det, så, så mycket annat val har jag väl inte..
Jag kan ta det som hänt, om det bara är det.. men varför ska det hela tiden dyka upp grejjer som får mig att tvivla på honom? varför behandlar han mig så, varför gör han så?
jag orkar inte vara ledsen längre, jag orkar inte oroa mig..

Men som vanligt, visst fan kämpar jag.. men när får jag någonting tillbaka!? någongång är ju gränsen nådd även för mig.. när börjar han kämpa? när blir jag viktig för honom.. för det är precis så det känns nu, som att jag inte är någonting värd för honom...

och nu vet jag inte ens när jag träffar honom nästa gång..
jag vet inte någonting..
varför förstör du? jag hade verkligen planerat en så otroligt mysig söndag.. jo tjena mitt bena.. känn dig lurad på smågodiset liksom..

nu ska jag sova, skita i allt.. börja söndagen sen med en lång lång löprunda - få ur all ilska och bitterhet.. för det här kan absolut inte få ligga och gro, ingenting nyttigt kan växa av det!

godmorgon?/natt!
jo fan kl är 6.. jag börjar bli småsliten..