Jag kan inte förklara - jag vet inte vilka känslor som stormar, jag kan inte förklara vad jag inte känner, eller vad jag känner, jag kan inte förklara överhuvudtaget..
Jag vill inte känna efter, men vissa känslor finns där i alla fall, jag försöker att inte tänka på det, men en del av mig tänker och funderar i alla fall..
Varför gör jag så mot mig själv? När jag vet hur det ligger till, när jag vet att jag inte kommer att vara kvar här i höst, när jag vet att jag flyttar till andra sidan atlanten!! Jag får ont i magen av tanken.. men jag kan inte låta bli att tänka, det finns så många tänk om, men egentligen inga alls - det finns inga om, inga men ingenting som inte är fakta.
Faktan är att jag flyttar till USA 13e september och ingenting bra kan komma ur det här..
Hur jag en vrider och vänder på det så kommer det aldrig att hända, det kommer aldrig kunna bli bra - det är för kort tid kvar!
På torsdag så räknar vi ner till 6 veckor innan jag far och flyger iväg!
det är inte fler månader kvar som jag kan försöka bygga någonting på, det är 6 veckor och jag känner mig själv, jag vet precis hur ledsen jag kommer att bli och hur dåligt jag kommer att må.. och vilken liten chans jag kommer att ge USA, seattle, auburn - jag måste försöka ge det här en chans, hur svårt och jobbigt det än må vara, så kan jag inte höra av mig mer, kan inte träffas mer, kan inte låta det gå längre än vad det redan har gjort!!
2 gånger var en gång för mycket, nu vet jag inte ens på hur många händer jag måste räkna..
Jag kräks på hela situationen, men mest på att jag inte vet om det handlar om att jag ska åka och jag in i minsta lilla vink vill ha någonting som håller mig kvar..
om jag fastnar för att jag vet att det är omöjligt? Eller för att han är dissig? eller för att jag vet att jag ska flytta?
Jag vet inte alls, jag vet bara att jag måste avbryta precis allt, annars är jag bara så otroligt onödig!
Igår gick jag hem jätte tidigt, strax innan tolv var jag utanför pluto, av massa olika anledningar.. Men jag kände mig bara så otroligt ful och allmänt otaggad, mådde bara dåligt av att vara där, typ. Så, jag vandrade hem, drack ett glas vatten, somnade tidigt och vaknade sent idag med funderingarna surrandes på högvarv!
Jag förstår inte hur jag ska komma i FULL TAGGNING för USA!? Allt får mig bara att skrika efter panik, allt får mig bara att vilja stanna här - i min stad i världen!! Jag vill vara här föralltid, jag vill gräva ner mig i min lägenhet, skaffa mig en karl, skaffa ett barn och studera på hemmaplan, jobba som lärare och ha det lugnt och skönt, eller egentligen - är de det jag vill!?!?
För första gången, i hela mitt liv - är jag livrädd för allt som komma skall, jag är livrädd för framtiden, jag är livrädd för hur allt kommer att se ut sen, hur ska jag någonsin få någon trygghet i mitt liv!? Så känns det!!!! det har varit så stormigt det här året, att jag vill verkligen bara andas och ta det lugnt, gå mina kvällspromenader med mina pärlor, ta ett glas vin på bill och bob, mysa med fika på gränden, gå ut och skaka rumpa på pluto.. Men å andra sidan, allt kommer i perioder, precis som förra året så har jag en av mina bästa perioder i mitt liv, då är det klart att det är svårt att flytta.. men allt i livet handlar om rätt inställning, även om det nu är ruggigt ruggigt svårt!
jag borde inte klaga, jag ville ha en sommarfling, jag fick en sommarfling..
det är precis där jag borde lämna det, där det fortfarande är oförstört och okonstrat, jag måste bara andas..
det var bara så dumt av mig, för jag vet ju hur känslosamt involverad jag blir, jag alltid blir!
HUR SOM HELST!
just nu orkar jag ingenting, jag vill bara ha hit min ewa!
så jag får prata av mig, massvis! jo, för idag ska jag umgås med mitt hjärta!
godhelg!
