spring break är här. Stranden har gästats och vindarna är varma. Helgen har varit underbar - på många vis. I övermorgon bär det av till L.A, 4 dagar i staden jag alltid velat besöka.. eller ska vi säga, världen man alltid velat gästa? Hollywood kommer att vara en helt ny värld, någonting som kommer att vara svårt att beskriva med ord, helt klart.
Men allt känns så overkligt - igår slog det mig att jag faktiskt bor i USA och går på college.. att jag har amerikansk pojkvän och amerikanska vänner - lever efter amerikanska normer (nästan i alla fall) och är jävligt långt hemifrån. gymmar på amerikanskt gym, går på amerikanskt college - saknar mitt sverige.
Hur som haver, jag undrar vart framtiden bär av med mig, vart jag kommer slå mig ner, stadga mig - skaffa familj och lära mig att bo utan att bli uttråkad.. Jag undrar om det kommer vara här och hur stor del sverige alltid kommer att vara för mig.. jag undrar om det kommer vara hemma i sverige och då, hur stor effekt USA kommer att ha haft på mig..
En sak är säker.. för alla där hemma, så är jag jätte långt bort, för alla där hemma så är det svårt att relatera till mitt liv här nu, vad jag gör och vad jag sysslar med - för mig har världen blivit ganska liten och undangömd.. det känns inte som om du måste flyga 12 timmar för att komma och hälsa på mig, det känns inte som att jag bor på andra sidan jorden - det känns inte så långt borta - även om jag vet att det är det.
nu ska jag slänga på mig någonting anständigt och åka och hämta sofia på flygplatsen - hon kommer tillbaka idag efter en weekend i california. desmond kommer hem snart också och det är vår vecka med Mai - lill vovsen min.
Sluttentorna är över. Stressen har lagt sig och lugnet sveper över. 3 månader har gått sen jag lämnade sverige efter 2 underbara veckor hemma med nära och kära. 3 månader igen återstår innan jag ser dem igen. Innom mig känns det just nu som om allt är i uppror - hemlängtan suger sig fast när tiden räcker till för tankar och funderingar utöver det vanliga - hemlängtan - vilket begrepp?
Vad är det jag längtar efter? varför denna klump i magen? varför denna eviga känsla av att ge upp allt, kasta loss, åka hem och vara kär i allt där hemma istället för att kastas fram och tillbaka i en thunderstorm på andra sidan atlanten, är jag lycklig? Nog är jag så, men vad är begreppet lycklig? vad betyder det? egentligen..
Jag längtar efter sommaren, jag längtar efter förra året - varför har jag inga svar på, det är bara en känsla, som gnager sig fast som hos ett barn med förkylning.. Att gå till jobbet, längta efter helgen, kasta loss utan bekymmer om omvärlden när fredags klockan stannar på 4. Luncher i city, med bästaste vänner, nattpromenader och häng i parken.. Middag varje kväll hos Elin, mysa i soffan framför dålig TV.. Oändliga utgångar med skvaller därefter, kärleksdrama - men endå inte? allt var ytligt, allt var lätt - det bara flöt på, ingenting gav större effekt, ingenting satte starkare spår.. dumt småstadsdrama som nu i efterhand känns så lätt, känns så underbart, känns så viktigt - hans X, hennes vänner, han, hans vänner - mina vänner och alltid jag. Drama, med stort D, slut med litet s, som aldrig riktigt tog slut - virvelvindar som kastade mig fram och tillbaka, men ingenting hade större effekt.. ingenting var på riktigt.. det var som om jag befann mig i ett vakum, ett vakum, ett tidsrum mella då och nu - ett tidsrum mellan min förflutna och min nutid.. en tidsrum som aldrig någonsin hur mkt jag kämpade och försökte kunde bli på riktigt.. det var sommarens förtrollning över det hela, sommarförtrollning som skulle komma till sitt slut... jag var lycklig, för jag oroade mig - jag visste att när hösten kommer så åker jag..
Jag saknar bakispizzan på amore och söndagshäng med på tok för mkt godis och bullar i Elins extremt stora säng, där prat om helgen var oundvikligt, historier om tidigare erövningar och oroligheter om flörtar och känslor. stöd när skammen låg på och en partner in crime när skrattet flödade.. Jag saknar vänner som känner mig så väl så att dom itne dömer mig, jag saknar vänner som vet varför jag är som jag är - som känner till historien som har skapat min nutid, som känner människor i mitt förflutna som påverkar mitt val av människor i min nutid och framtid..
Listan kan bli lång, lång och ännu längre.. för allt jag saknar är någonting som jag inte har här, det är mitt liv som jag hade då och där.. det var lätt, det var bra, det var roligt och det var händelserikt på ett ytligt och ett förbannat sätt, men det var så förbannat, förbannat bra - för det var ju jag - du, ni och ja - stor del av oss..
Jag ser över mitt liv som det återspeglas nu - hur gärna jag vill kasta mig bakåt, skrika och gråta och jag längtar, längtar bara hem.. vardagen här är svår, den här quartern har slagit hål på mycket ork..
Ett förhållande som är så passionerat att jag har svårt att själv hänga med i svängarna, mellan skratt, bråk, gråt och glädjerus - skrik, viskande ömma ord och snabbt över till skrik och gråt igen.. kärleken som river och sliter i varje del av mig, men en kärlek som jag inte kan leva med - men heller aldrig skulle kunna tänka mig att leva utan.. Skolan som suger och sliter och betyg som måste återhållas utan att ha en aning om hur framtiden kommer att se ut - det skrämmer mig att stå med tåspetsarna på bergskammen och paniken i halsgropen, vad händer nu? Studierna är på allvar nu och framtiden kommer närma sig vare sig jag vill eller inte - jag måste göra valen, men valen nu är inte längre det ena eller det andra.. det är "ta allt det" och "förlora allt det andra".. det är förbannat svårt och det gör förbannat ont.. Den här terminen, med allt som hände med Jeanette har fått mig att fundera så mycket... har fått mig att tänka.. Så lätt försvann min själsfrände, min vän - från en dag till en annan så stack hon och lämnade mig att ta hand om allt, ekonomiskt och känslomässigt och rent arbetsmässigt med flytt och omstrukturering.. efter att ha betalat dubbla hyror, räkningar och kämpat mig igenom de tuffaste veckorna i mitt liv står jag nu här utan pengar och utan själsfrände som säger att hon heller inga pengar har att betala det jag la ut, för vår lägenhet och våra räkningar..
Jag känner mig lurad och förd bakom ljuset, nu när hon är hemma - så finns inte jag längre, hon säger sig välja bort vänner, vänner har hon inga, efter allt vi gjorde, efter allt vi gick igenom - så har hon mage att sitta på andra sidan atlanten och spy ur sig elakheter om att ingen bryr sig och att vi skrattar och ler att hon är borta..
Jag saknar mina vänner, jag saknar mina tjejer, jag saknar björkis, caller och ringh - jag saknar allt det som var då, som inte är här nu - men baksidan av min hemlängtan är just det att det är inte bara att åka hemma och sen är allting bra - det är inte bara att vända på klacken och starta om..
Jag antar att jag har stött på baksidan på att leva två liv, baksidan på att ha två hem, två länder, två uppsattser av vänner, en kärlek med dubbla känslor, en framtid med oändliga val - baksidan med hemlängtan jag känner är just det.. det spelar ingen roll vart jag är just nu, det spelar ingen roll vart i världen jag färdas.. jag kommer alltid att ha hemlängtan, jag kommer alltid känna ett tomrum som ingen kan fylla..
det finns baksidor på allt, men att ha funnit bakdörren på sin lycka leder oss till en valpunkt, ska vi öppna dörren och gå ut - eller ska vi tveka på tröskeln och vara någonstans i mitten - eller ska vi helt enkelt låsa dörren föralltid, slänga bort nyckeln, tappa kartan och aldrig hitta bakdörren någonsin igen - tills den en dag har bleknat bort och försvunnit i intet..
Det är min fråga - hur ska jag kunna välja? Hemlängtan - trygghet - kärlek - framtid? Vart finns svaret för mig och hur ska jag hitta rätt - om jag hade ewa, elin, elin, hedvig, malin eller karin här just nu, så hade det nog sett lite klarare ut - för med dom, så tar jag mig egenom precis allt.. kanske är de det som är min tomhet just nu..
Without them, I don't make sense.. I love you - you'll always be the best thing about being me.
Just nu är jag bara förbannad, ångerfull och extremt förbannad igen - hur i helvete kunde jag vara så dum? Misstag efter misstag, varför skulle jag börja krångla och flytta ifrån campus från början?! Så sjukt jävla irriterad, jag känner mig som en använd pappershanduk som någon bara kände för att kasta bort, efter allt man försökt göra, efter allt jag har fått gått igenom, med betyg och prestation som insatts - min framtid på spel. Allt man får tillbaka är bara skit, missförstånd och en jävla massa strunt från personen man trodde man fanns där för.
Längre blogg kommer sen, jag har tankar och känslor jag måste få ur mig, en gång för alla - nu räcker det, på riktigt jävlar räcker det. vänskap? vilken jävla vänskap.
Nu har jag inte tid, jag ska och åka och träna med Sara, sen ska jag skriva uppsatts hela dagen till min final imorgon, sen ska jag.. sen ska jag.. jag vet inte.. jo jag ska åka och träna igen, och sen ska jag nog läsa lite till - sen ska jag sova och sen har jag två finals imorgon - mina betyg hänger på dom, vilket jävla pissquarter det här har blivit, en sak har jag lärt mig, blanda dig inte in i en persons värld, när den världen är för messed up för dig att någonsin förstå, älska dom du kan och låt dom andra gå, är vad emelie alltid skriver och säger, jag låter det bli min sanning idag. låta gå? snarare att kasta bort.
Personligtränare har jag fixat nu, Scott Nilson på 24 hours fitness. Hade min första session igår, trodde han skulle döda mig - intense tror jag är rätta ordet för det träningspasset - men jag kände mig riktigt pigg efter det, åkte och handlade med Maria och proppade vagnen full med nyttig mat, bra mat - för nu jäklar ska det göras på rätt sätt, bantning fungerar inte för mig, så då lägger jag hellre ut mina shoppingpengar på en personlig tränare. Efter det så åkte jag även och solade, börjar känna mig som en helt ny människa nu - det kan jag lova.
Drama har verkligen de sista dagarna innehållit, jag väljer att steppa ner - låta attackerna komma och svälja dem med bittersmak, säga min meningen och därefter lägga ner. Jag orkar inte med drama och högstadiebeteende, då packar jag helre undan än hugger ifrån - för har vi inte kommit så pass långt i livet att det inte längre är aktuellt att irritera sig på dumma saker som inte ens angår en? det vore min mening i det hela i alla fall, men vill människor roa sig med det - varsigod.
Här är vårat nyförvärv.
ljuvlig va?
nu ska jag råplugga inför tentan imorgon - sen vet ni vad? ska jag åka och träna, hämta desmond och plugga lite till.
Nu ska EM - jag mig själv, börja gymma, gå på spinning och hårdträna - varje dag, varje dag, pulsa pulsa genom vikter och löpband, det finns ingenting annat nu. jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt, medveten om att all huvudvärk, trötthet och snuvighet grundas i dålig hälsa som kommer från extreeemt dåliga matvanor! Upp i vikt har jag väl inte gått, med tanke på att jeans som inte kunnat bäras på länge, nu stolt vilar på höftbenen var och varannan dag. Men att inte äta på hela dagen och sen finala ut dagen med en hamburgare - är itne sunt. nej nu ska det bli andra bullar och allt som ska fokuseras på, de närmsta, låt oss säga, 3 månaderna..
någon måtta får det helt enkelt lov att vara. snart kommer des hem med bilen, då bär det iväg.
Jag köpte en bil idag, vilket betyder - Em är lycklig igen. En vid Acura Legend, bara min. 1500 dollar - äntligen äntligen slipper man känns sig som en slashas på bussen.
Det är Winnerbäck i lurarna idag, det är allt jag behöver säga, inte sant?
- vad skon klämmer, det har jag svårt att sätta fingret på, men winnerbäck hjälper, förvärrar och trycker på - lite allt möjligt, just nu är han närmast till hands för terapi prat.. Det är ju jävligt träligt dagar som denna att ewa är i thailand, malin är på resande fot, elin och elin står och klipper och hedvig är inne på sin sista termin i kalmar och karin vaggar stella... ibland saknar jag livet när livet var lätt, ibland så saknar jag att alltid ha en terapikälla till hands.. för nu, ja här, här finns ingen.. inte på den nivån.
kärlek till er där hemma, ni är saknade idag, mer än vanligt.
Varför trycker man hårdare på fjärrkontrollen när batteriet håller på att ta slut?
SÅ, mitt kamoflerande av min sanna hårfärg sätter sig inte i hjärnbalken direkt, dummare en tåget och blondare än blondast. - hur i helvete kan du vara så jävla hjärndöd emelie lindgren? var hur min älskade mor uttryckte sig på andra sidan atlanten, men hennes ilska vibrerade hela vägen genom telefonen och in i mitt nya hus på visteria lane - eller ilska och ilska, kanske mer frustration över hennes dotters ständiga felval och dumval vad det gäller det mesta och ingenting alls.
SÅ, när jag bestämde mig för USA så drog ju alla konstnader i väg åt alla möjliga håll, när det kom till min försäkring som var någonting av det sista som jag skulle ta tag i, så hade spenderarbyxorna tagits av och snål astrid checkat in - 6 månaders försäkring var ju allt jag behövde, inte sant? för jag visste ju inte ens om jag skulle komma tillbaka över jul, bokad, beställd och betald - fröken lindgren kunde nu sätta sig på flygplanet till andra sidan pölen och medverka i X antal olyckor och vara fullt försäkrad. lyckat!
SÅ, när man är försäkrad, lugn och jäklarns lycklig - så tänker man ju inte så mycket mer på det, julen kom och jag åkte hem, tänkte forfarande inte på någon försäkring, åkte tillbaka till staterna efter full fart medvetslös vad det gällde fikor, utgångar, shopping och familjehäng.. Så kommer den olyckliga dagen som kom igår då fröken emelie åker på bebis sjukdomen öroninflamation och hör värre en vanligt och gnäller mer en brukligt och gråter mer än någonsin.
SÅ, emelie hade ju glömt att förnya sin försäkring, så fort ordet akuten kom upp av desmonds mamma så insåg jag att någonting var fel - slog en pling till mor som bekräftade detta efter ett telefonsamtal med trygg hansa samt en del sencurerade ord för barnen, för inte var hon glad inte.
SÅ, mamma tänkte, då förnya vi den nu då, eftersom du inte kan tänka för fem öre själv, jaja suckade jag och tänkte det är väl bäst så.. mamma ringde tillbaka 105 minuter senare.. INGEN JÄVEL VILL FÖRSÄKRA DIG NÄR DU REDAN HAR LÄMNAT LANDET! - det visade sig att mamma ringt runt till X antal försäkringsbolag, alla hon kunde finna och det visade sig, jag kan inte försäkras när jag inte är i sverige.
SÅ, här är jag, döende värk skrikandes i örat och en skrikande mamma i andra örat och en förvirrad desmond framför mig som kraftigt funderar vad han har beblandat sig med, vem i helvete är så dum och åker till USA utan försäkring, USA som är det mördande landet i världen vad det gäller allt som har med försäkringar och sjukvård att göra..
SÅ, ett läkarbesök på akuten som var ett måste som med försäkring skulle ha gått på 20 ynka dollar, landade på kraftiga 13000 svenska kronor..
SÅ, jag blev ju lycklig för örat är ju bra igen. Men jag tror inte så många andra strålar direkt. Hur i helvete kan man vara så dum? Ja det kan man ju fråga sig, jag är ganska förvirrad och tankspridd, det är min ursäkt, för direkt osmart är jag väl inte, jag har bara lite mkt skräp bakom pannbenet som blokerar allt det där smarta att komma ut.
kan man inte göra narr av sig själv, vem kan då? hoppas det gav dig ett gott skratt och inte en suck - för nog är det väl ganska typiskt mig? tillåt mig småle, jag gjorde det igen.
om jag får en dotter som mig själv, då adopterar jag bort henne till grönland.
när människor hävdade att man hade för mkt fritid, när man sprang på stan var och varannan dag, när satt på caféer och snackade skit och glodde på halvknasiga, vackra, fula eller framgångsrika människor. Jag minns när det klagade på dagens ungdomar, att vi är alldeles för lata att vi hade alldeles för lite att göra.
- jag önskar nu att jag satt på en stol på kalle på spången och stressade lite halvt över en liten grej som skulle vara inlämnad veckor och åter veckor efter, hur projektarbetet kunde få mig att stressa dag ut och dag in, eller hur en enda bok skulle vara läst på 3 veckor och sedan skulle det lämnas in en bokrapport på det, på lärarhögskolan..
Jag önskar att jag hade för mkt fritid att fördriva min tid med. Just nu har jag ingen fritid och absolut ingen tid att löst fördriva med tillexempel bloggning. Det sitter jag ju dock här och gör i alla fall, mest för att jag är så bitter ju nu att inte ens ett lejon skulle vilja äta mig.
och ni tror inte att mitt bara sådär lite mindre än 2 veckor innan finals, jag drabbas av århundradets öroninflamation, är det inte bara spädbarn och småbarn som får det? SÅ irriterad! jag har inte tiiiid! så mkt saker som ska vara klart, så mkt som ska läsas, så mkt av precis allt! - ibland blir man bara så otroligt irriterad och ibland är precis vad det är just nu, otroligt irriterad stund.
finalweeks.. I HATE IT!
nu ska läsa om social - whatever - analysis of media.. knasboll. sen ska jag läsa om tysklands nazister och sen ska jag skriva a paper about the seminar we had yesterday.. sucky.
goodnight. vad är det för dag idag? tisdag?
godmiddag.
inge love idag inte, känner mig inte så jäkla kärleksfull om jag ska vara ärlig.
Idag har jag världens panikhemlängtan. Jag har panik för framtiden. Jag har panik för framtida yrkesval. Jag har panik för college och vad allt det betyder. Jag har panik för att allt är så otroligt övervälmande och jag har inte aning om varför..
Det är det här med att inte veta.. Jag vet att allt kommer att kännas bättre och roligare i morgon eller kanske redan ikväll då det är fest i huset bredvid vårat.. collegelivet är här på riktigt? vill jag lova..
Jag saknar min familj, mina vänner, ja gud vad jag saknar mina vänner, jag saknar waynes fika studender, där starkt kaffe, skvaller och härliga stunder delas med nära och kära vänner, sitta på ett cafe i timmar utan att någon tycker att man är konstig, äta sin lunch ute i solskenet när våren kommer utan att folk undrar vad man håller på med.. Jag förstår inte vad som hände idag, jag som aldrig har hemlängtan skulle sätta mig på ett plan imorgon för en vecka eller två hemma om jag fick..
grejjen är väl den att det är väl inte så jäkla tändande hemma i västerås under höst och vintern, men sommaren och våren är väl ganska rock'n'roll? Jo nog är det väl så, men saken är väl den att det faktiskt inte gör någonting.. för jag freakar egentligen inte ut för att jag vill hem, för kom valet så skulle jag inte åka och jag tror nog att paniken i grund och botten ligger i det faktum i att jag inte är 21 och får dricka, utan behöver känna mig som 16 all over again och att man är totalt jävla isolerad utan en jäkla bil..
i sverige kan jag ta bussen precis vart jag vill utan att se konstig ut inför andra och jag kan sätta mig och ta en öl på en pub eller köpa en 70is starksprit på bolaget om jag så vill - det är rackarns mkt saker som jag kan göra hemma i sverige som jag inte kan göra här.. men det är också en jäkla massa saker här som jag aldrig kan göra i sverige..
ond cirkel? Inte direkt för i det stora hela så vinner USA med hästlängder.. inte pga vänner, skola eller natur och socialt umgänge.. mest pga desmond.. han lugnar ner mig dagar som denna när jag med min impulsivitet skulle kunna boka en biljett och sitta på nästa plan hem och ångra mig innan jag är ute över öppet hav igen..
SÅ, tattare eller ej - fröken lindgren har flyttat återigen. bekräftade någonting som jag redan visste - jag hatar att flytta! Nu är jag inklämd i ett rum som är lika stort som ett rum på cca, lite större.. jag förstår inte hur jag lyckats samlat på mig så otroligt mkt saker, men saker har jag och i massor! 2 resväskor har förvandlats till att flytta kristens, roberts och pinks bilar - tur för mig att jag inte har några direkta planer på att lämna staterna.
Jag har en liten säng igen, vilket är en direkt besvikelse.. den är hård också, vilket i skrivande stund får mig att skriva en fet post-it lapp med "köp bäddmadrass" att fästa på dörrhandtaget, för skor och kläder får jag helt enkelt inte plats med mer så blir det någon mer shopping, så blir det absolut inte det - så då måste jag lägga brännande pengar på annat..
idag vaknade jag klockan 9.. vill ju nästan ha partaj ikväll, men jag vet att jag måste plugga.. så jag ska nog ta det lilla lugna med det.. Men det är ju ruskigt tråkigt eftersom vi tog det lugnt igår och gick och la oss runt 12.. des klagar stenhårt på sängen, som är för hårt och för trång.. men det får vi väl bara leva med just nu..? det är inte ens en 90, det är strörre än det.. typ110 kanske, så han ska banne mig inte klaga...
NU ska jag gå och packa upp mitt kök, på tiden.. men jag vill inte, itne! men ibland måste man göra saker som man inte vill för jag är inte någon brat pink!
hur som haver, tattarlass eller ej - så känner jag mig som en riktigt högklassig tattare om det nu finns någonting högklassigt med tattare..
hur som haver, godmorgon godmiddag godkväll, it's going down tonight.
Life has so far taught me one thing, it never turns out the way you thought it would, no matter how well you plan, life has it's own plan for you. This is my journey and my attempt to follow the road life lays out for me, as a new mom, and with the constant struggle of what country and continent to call home - my journey to figure out where I actually belong.
