så, det är julafton 2007. det är den sista julen som barn deklarerade mina föräldrar idag, det var antagligen den sista jul med en utav mina nära släktingar och det var min sista jul hemma på åtminstonde 3 år. 2 veckor hemma i svealand är för kort, för jobbigt - både känslomässigt och psykiskt. det blev en märklig jul, utan förväntningar eller så mkt glädje. det var en desperat känsla över allt, hur det kändes som om det var den sista för så mycket. Riwer blev jätte ledsen när jag berättade att jag kanske inte skulle komma hem på ett tag och att jag inte skulle komma hem över julen så länge jag var på college, han grät stora krokodiltårar, då började även mamma och jag gråta.. för min älskade lillebror är faktiskt bara 10 år, vilket betyder att mkt kommer att hända i hans liv nu och framöver, han kom utvecklas och bli den person han kommer vara sen - det är en utveckling jag komemr att missa, lika nära kontakt med honom som jag har med mina andra syskon kommer jag aldrig att ha. så, det blev sorgligt.. jag fick platta paket i år, pengar och återigen pengar - vad är det för vits att ge mig annat som jag inte får plats med i resväskorna? förklarade mina föräldrar och dom lät så bittra när dom sa det..
det gör mig ledsen, att dom känner som dom gör.. att dom inte på riktigt är ledsna, men heller inte glada över att jag ska åka tillbaka.. jag vet att dom är stolta och tycker att jag gör rätt, men skuldkänslorna jag känner är endå så starka.. det känns som om det är mkt som har blivit osagt den här julen, många ord som har hållts inne, många meningar som inte har yttrats.. jag har smilat upp mig, pratat och ställt upp på kort, men en del av mig ville bara bort.. bort ifrån allt det där som pressar en.. bort till den familj som jag själv har valt.. för dömd och pressad kommer jag alltid vara av min egen familj... min situation med min familj, har alltid varit som det har varit.. men jag har bara kommit till den delen av mitt liv, när jag verkligen inte vill längre - när jag verkligen inte känner för att känna mig dålig.. jag ska inte låta någonting bli osagt innan jag åker, för jag vet inte när jag ser dom alla nästa gång.. eller hur mkt jag kommer ångra mig om jag inte säger någonting.. jag älskar dom alla ovilkorligt, men dom måste låta mig leva mitt eget liv och lära känna den person jag har blivit och inte hålla fast vid den personen jag en gång var.. som 20 år tänker man inte längre som en 13 åring.. som 20 år har man varit med om ytterligare 7 år av sitt liv sen den dag man fyllde 13, mycket har hänt, mkt har skapat den person jag är idag.. men någonstans så kommer jag alltid vara deras emelie med många egenheter.. jag kommer alltid vara deras emelie, men den emelie förändras, precis som alla andra.. och om dom inte tar sig tid oc henergi att lära känna den personen.. så var inte det här den första konstiga julen i vårat hem...
det ska bli skönt att åka tillbaka till seattle på fredag av många anledningar.. det är mitt lvi just nu, det är där jag har mitt liv och det är där jag lever mitt liv.. jag tycker det är jobbigt att inte ta del av erat liv på så sätt jag kunnat gjort om jag varit bosatt på hemma plan.. jag förstår att som ewa sa, att det är jobbigt för er att inte delta i mitt.. men ni deltar alltid i mitt liv, ni finns alltid med mig.. ni är mitt livskärlekar och er förlorar jag aldrig, och ni förlorar aldrig mig - vart jag än befinner mig. Men vid denna tidpunkt av mitt liv, så måste jag finna min egen värld och leva det liv jag själv ger mig chansen att uppleva.. och just nu är mitt liv därborta, även om all min kärlek till mina vänner och alla jag håller kär finns här hemma.. så finns ni alltid med mig, alltid nära och alltid i mina tankar.. det är ju tack vare er jag klarar av att göra det jag gör, klarar av att leva mitt liv utan er runt hörnet..
Mina nära och mina kära. Jag älskar er, till månen och tillbaka i all evighet från och med nu - ni är det bästa med att vara jag - det vackraste med att leva mitt liv.
det tänker jag säga, skrika och sjunga! för nu är mina betyg officelt upp på greenrivers hemsida och jag fick kanonbetyg! hårt slit lönar sig? det kan jag skriva under på! min första quarter någonsin gav mig ett 4.0 in philosophy, den klassen som jag i början verkligen grät floder över då jag tyckte att det verkligen kändes för svårt, men ett 4.0, vilket är alla credits man kan få i en kurs är mina efter grymt hårt slite - hela mitt GPA är toppen bra och aldrig har jag kännt mig så stolt, så lyckad, jag kan faktiskt någonting jag också.. tack ska jag ha för bra betyg emelie! det här triggar mig ännu hårdare för framtiden, eller hur jeanette?! Nu kommer tävlingsinstingten fram!! tävlan mot STIPENDIUM för fantastiska, fantastiska universitet - taggar!!!!
jeanette - ett steg närmre, snart graduetar vi, snart är vi på 4 årigt och snart, snart är vi klara - inne på vår sista semester, klara för världen och allt vad det heter med en fantastiskt utbildning i ryggsäcken!
YEEEEY!
imorgon ska jag ha myspysdag med ewa, det har jag längtat efter, for sure! <3 godnatt:)
can't help it. but i feel so much, and there is no other way to explain it - you are the best thing that ever could happen to a girl like me..
Fröken Lindgren är hemma i svealandet, med extremt blandade känslor för allt och totalt förvirrad. Flygturen gick fantastiskt bra, jag sov precis hela vägen.. eller ja typ, var vaken när det var mat, men det var väl ungefär allt också.. så skönt, var mega turbulens över grönland någonstans då vaknade jag också till, registrerade att alla människor var lite halvrädda inkl jag själv, tog marias arg och hon som är mer flygrädd än jag lugnade ner mig och jag kände mig lugn igen. tack för jätte trevligt resesällskap!
När jag kom till sverige så möttes jag av syster och bror, som jag var alldeles jätte glad att se igen, kan jag lova! väl hemma fick jag även krama min kära mor och sen rullade mina kvinnor in på löpande band, att få krama min ewa igen och få fnittra med elin igen - det var starka känslor och jag hade jätte svårt att sätta fingret på hur det kändes, men det kändes mycket - så mkt kan jag säga.. sen gick vi ut, många kära återseende men inte mkt att hänga i julgran av minnesvärda utekvällar, jetlag som jag hade och vin på det, var ingen bra mix och jag var en aningens lite för full - not good. men slutet gott allting gott, somnade sött och vaknade tidigt. tog bilen upp till skogsbo för att kolla på min lillebrors hockeymatch, fan vad långt det är att köra upp dit alltså! helt sjukt! sen körde jag förbi karin i västerfärnebo på vägen tillbaka till västerås, ganska skönt endå att långköra med högmusik och inga andra i bilen som stör med pladder. väl hemma så gjorde jag mig i ordning och drog mig till elin, det var julbord som det bjöds på, på pluto - som katta hade bjudit med mig och elin på, mycket trevligt med X antal utropstecken! men jag var aptrött efter resan och allt farande och finalweek och allt vad det heter.. så jag åkte hem tidigt och slockande vi 12 och vaknade vid 12 igår, men gick och la mig igen efter en timme och sov till någongång efter klockan 4, knasigt? absolut, men helskönt! sen var jag utsövd.. sen gick fröken lindgren ut igen, med stor förfest hemma hos elin - ruggigt roligt var det, massvis med folk osv! så det var verkligen toppen härligt! pluto var okej, men jag hade jätte ont i fötterna, så vid 1 tiden gick jag hemöver - tog en taxi, det tyckte jag att jag var värd. idag vaknade jag klokan 7, av att desmond ringde och väckte mig, babe.. pratade en timme och sen var det ingen ide att somna om, så jag har setat och kollat på morgonnyheterna nu och mumsat en lång och god frukost och snurrat runt lite på internet..
det är underbart att vara hemma.. men det är så förvirrande.. ingenting har förändrats även fast så mkt har förändrats i mitt liv.. när jag är här hemma igen så känns det som om jag aldrig har åkt, samma människor går på pluto nu som i somras, samma folk bor här som då, det är som det alltid har varit och alltid kommer att vara, jag älskar min stad så mkt, men det är mixade känslor just nu om jag trivs med att vara hemma eller inte, detä r myskokänslor kanske man kan kalla det, det tror jag är en bra sumering.. en sak är säker att få träffa mina vänner är heeelt underbart, jag märker nu hur mkt jag har saknat dom, min älsklingar, mitt allt! real friends.. is the shit. just nu är jag dock väldigt glad att jag drog mig här ifrån.. för när jag ser tillbaka på mitt liv i somras, jag var inte lycklig med min tillvaro då.. jag trivdes inte med mitt jobb och västerås kändes alldeles för litet.. så jag är glad att jag åkte, ångrar mig ingenting...
nej nu ska jag duscha - sen ska ner på stan och träffa ewa, luncha med karin, lämna in min kamera på lagning m,m. vardagen som den är när man är hemma och hälsar på, går igång..
och en annan sak som jag inte trodde skulle vara så hääär stark är saknaden av jeanette, herregud vi har inte varit ifrån varandra så här länge sen vi blev kompisar! 1 vecka har det gått på fredag, det är ju rackarns lång tid.. kom hem till sveriget nu!
Då var det jul snart - eller kanske inte egentligen, är ju bara i början av december, men för mig - för lilla fröken lindgren på andra sidan atlanten så känns det så, för det är måndag idag, måndag på den sista veckan innan mina finals drar igång.. Skolarbetet är häktigt, men under kontroll - en enormt härligt känsla vill jag lova! Det var ju ett tag sedan, ett tag sedan jag kände att jag hade läget under kontroll, men jag börjar på riktigt se att det här, det kommer att gå bra.. ni vet vilken panik jag hade i början, i början när jag bara grät och tänkte att det här kommer att gå åt skogen, det här är alldeles för svårt för mig, jo det minns jag som om det vore igår.. men nu sitter jag här, med två tentor, ett semenar, ett argument case och en uppsatts kvar att göra, vilket kanske för er där hemma låter som ganska mycket i alla fall - men för mig, så är känns det som en barnlek som är till för att övervinna - för jösses ja, det är verkligen över snart.. och jag räknar av, grej efter grej som jag gör, får tillbaka och betyget skrivs in i betygboken.. jag börjar tro och tänka på riktigt höga betyg.. det känns inte som en omöjlighet.. för första gången i hela mitt liv, så känner jag mig smart på riktigt, jag känner mig smart på det viset att jag faktiskt har kämpat riktigt hårt och känt att det faktiskt varit omöjligt många gånger.. men nu sitter här, med en vecka kvar av terminen och en vecka kvar tills kurserna ska vara betygsatta.. jag kan verkligen se ett 4.0 framför mig, det kunde jag aldrig göra förr.. att få ett 4.0 är det högsta man kan få, nu vet jag ju dock att jag inte kommer få det, för att jag har två saker som jag inte fått ett A på, så hårda är margenalerna.. men att få över 3.0, kommer jag nog ganska så garanterat att få...
sen ser jag framför mig graduation, landar jag på ett 3,5 så är jag garanterad stipendium på nästan vilken skolan jag än väljer att gå på efter greenriver.. fan jag har aldrig haft en erfarenhet av att bra betyg lönar sig, inte på riktigt, inte förrän nu.. för aldrig någonsin har jag arbetat för någonting så hårt i hela mitt liv.. jag har gjort så många tentor, så många uppsattser, så många prov, så många presentationer.. att det bara snurrar i huvudet.. men med en vecka kvar.. så inser jag ju.. att det här, det här klarar jag av..
jag kommer hem nu, alldeles jätte snart.. nästa torsdag den här tiden så är jag någonstans över atlanten, på väg hem till allt jag håller så otroligt kärt.. hem till er, som jag saknar så otroligt mycket!!
EN sak som jag totalt har glömt att berätta är att Sheldon också kommer hem över jul med mig, han kommer att vara en del hos sin mammas kompis i sthlm, men han kommer att vara i västerås med mig också, träffa mina kompisar osv - kommer bli gör bra! vill att mina vänner ska träffa honom också ju.. men det spelar inte så stor roll, för mina vänner hemma och min familj kommer 100% före allt, passar det inte honom att träffa dom jag ska träffa och göra det jag kommer att göra, så får han vara hos sin mammas kompis hela tiden..
Life has so far taught me one thing, it never turns out the way you thought it would, no matter how well you plan, life has it's own plan for you. This is my journey and my attempt to follow the road life lays out for me, as a new mom, and with the constant struggle of what country and continent to call home - my journey to figure out where I actually belong.
